Quantcast
Channel: honeypieLIVINGetc
Viewing all 208 articles
Browse latest View live

JANUARY LETTERS

$
0
0







vi har vackert snöljus, men ingen snö.
vi har ett beräknat födelsedatum, idag, men inga tecken än.
lillasyster har flugit hit och dagarna är långsamt arbetande vid
varsin dator i studion, är förbi snabba som en blinkning.
kvällarna är rödvin, jazz ur högtalaren och m & lillasyster som turas om att laga pasta.
mustig mat för kraft och små glas rött för själen, prat och skratt, lite gråt i kanterna.
det är mycket tankar nu och känslorna nog alldeles uppe och ute vid huden.
ibland måste det få svämma över.
ibland möter det lillasysters tysta omfamning & fullkomliga förståelse.
ibland är det m som sätter sig ner på huk framför mig och låser blicken i min.
hur som är luften och min strupe alldeles tjock av kärlek.
och vi är alla tre fullkomligt slut på kvällarna,
driver bort i sömn, från fortfarande ångande tekoppar & filmer.

här lever också och mest av allt ett lugn.
ett lugn i långa samtal; historier & minnen, familj & arv.
vad som komma skall förblir mer osagt, finns mest i längre hållna blickar,
i léende ögon. ett par mockasiner i minsta storlek balanserande
ovanpå en trave böcker ser ut som en fin liten skulptur.
mänskliga men ändå inte. inte än. 


’vänta utan tanke, för Du är inte redo för tanken.
så ska mörkret vara ljuset och stillheten dansen’

skriver t.s. eliot


och jag vaknar också flera gånger om nätterna av, - eller med som ett ljus,
liksom bakom ögonen, i mörkret. hör havets rytmiska vågor slå, ända in.
och just så låter jag tankarna lösas upp i natten, försvinna.
och just så är vi i dagarna, en och en i taget.
och just så är dansen stilla.


’.. tilliten och kärleken ligger fullständig i väntan.’









och jag hoppas att det nya året redan dansar
vackert lätt med Er.

kärlek,

h




image n°1 | i am a little bit in love with our front door
image n°2 | babysister e shoots me with due date bump 
image n°3 | t.s. eliot wisdom on january letters
image n°4 | prep for a shoot for norwegian magazine 
image n°5 | bedroom stillness holding a dance
© hannah lemholt photography




//



there’s a beautiful snowlight, but no snow.
there’s an estimated birth date, today, but no signs yet.
baby sister e have flown here and the days are slowly working
by opposite computers in the studio and are over in the blink of an eye.
the evenings are red wine, jazz from the speaker and
m & baby sister e taking turns cooking pasta dishes;
comfort food for energy and small glasses of red for the soul,
talk and laughter, lined with some tears. 
there’s probably a lot of emotions, right by the surface. 
sometimes it has to just overspill.
sometimes it meets baby sister e's silent embrace & consummate insight.
sometimes it’s m who hunker in front of me and lock his eyes in mine.
both ways the air and my throat is thick with love. 
and we are all three all milky in the evenings,
drift away to sleep and from still steaming teacups and movies.

there’s also and most of all a tranquility that lives here.
a calm in long conversations; stories & memories, family & heritage.
what is to come remains more unspoken, is found mostly in glances held for longer,
in smiling eyes. a pair of moccasins in the smallest of sizes perched on a
pile of books looking like a beautiful little sculpture.
human but not human. not yet.


wait without thought, for you are not ready for thought.
so the darkness shall be the light and the stillness the dancing.’


writes t.s. eliot


and i do wake up several times at night from - or with as if a strong light behind
the eyes, in the dark. i hear the oceans rhythmic waves hit, all the way inside.
and much like that i let the thoughts dissolve in the night, vanish.
and much like that we are in the days, one and one at a time.
and much like that the dancing is in the stillness.


’.. the faith and the love are all in the waiting.’




and i hope this new year is already dancing
beautifully lightly with you,


h







THE STORM

$
0
0







det är söndag morgon och det börjar ljusna,
fast det anar man bara bakom dimgardiner & disiga fönster,
där bilen tycks pulsera fram i omgångar mellan rödljusen.
en storm rasar hela vägen från usa berättar radion.
jag halvligger i baksätet mot en stor vit kudde och en lillasyster. 
jag tycks också pulsera, i omgångar av smärta & stillhet,
med ansiktet vänt mot himlen bortom takluckan
faller tunga regndroppar & lätta vingar.

det är söndag eftermiddag och himlen är som en mjuk, grå filt
utanför de stora fönstren på 13e våningen av sjukhuset.
jag halvligger i den uppvärmda lilla poolen
med en lillasyster i höger hand och m i vänster. 
jag flyter, i omgångar av smärta & stillhet.

med ansiktet vänt ömsom mot lillasysters röst som viskar
du är på väg. du är här nu. han är på väg. han är snart här nu,
så att jag hittar tillbaka till mig själv, till nuet.
ömsom mot m som håller gasen varsamt över mitt ansikte,
viskar stay with it så att jag kommer ihåg att andas,
- & ömsom i blinkningar bakom blick av dimgardiner 
ser jag henne som mäter hjärtljud och tidsrymd.
hon säger you don’t need the gas och jag litar på henne.
med ansiktet vänt mot himlen bortom disiga fönster
och levande ljus flackande i fönsterkarmen,
faller tunga regndroppar, svävar sjöfåglar på lätta vingar.

så stiger han till ytan och bryter den, som en fridykare. 
mina skrik blir hans och de säger att jag tog emot honom,
höll honom just vid ytan, men jag kan inte minnas.
så föddes cassius. så föddes vi till familj.








detta är dagarna av delikat dekadent slummer
och nätter av sömnlöshet. dagarna av stora blombuketter 
som vissnar sig bort trötta, medan cassius växer sig alltmer vaken.
detta är veckorna av amning & barfota-dans i månljus,
av vackert trötta ögon mitt på dagen & nyfikna mitt i natten.
detta är tiden av den högsta av kärlekar, den djupaste av rädslor.
detta är den vildaste stormen av alla. och i dess öga älskar vi.


med stor kärlek,

h




image n °1| in this house we do cry over spilled milk | 
linen lace towels are by LW
image n°3 | the crown headpiece is a beautiful gift from
amazing extra auntie sara, bought somewhere in L.A
© hannah lemholt photography


//





it’s sunday morning and the break of day,
though that’s only sensed behind fog-curtains & hazy windows,
as the car seems to pulsate ahead between traffic lights.
a storm is raging all the way from the u.s the radio tells us.
i’m laying in the back seat on a big white pillow and a baby sister.
i also seem to pulsate, in bouts of pain and tranquility.
with my face towards the sky beyond the sunroof,
falls heavy raindrops and light wings.

it's sunday afternoon and the sky is like a soft, grey blanket
outside the large windows on the 13th floor of the hospital.
i’m laying in the heated birthing pool
with a baby sister in my right hand and m in my left,
i float in waves of pain and tranquility.

with my face turned towards emma's voice that whispers
you are on your way. you are here now.
he is on his way. he is almost here now.
so that i find my way back to myself, to the present.
my face towards m that holds the gas gently over my face, whispers
stay with it. stay with it, honey. so that i remember to breathe.
my face towards her that measures heart rates and space of time,
but only in flashes behind fog-curtain eyes.
she says you don’t need the gas. and i trust her.

with my face towards the sky beyond the hazy windows
and the candles flickering in the window sill;
heavy raindrops fall, seabirds soar on light wings.

and so he rises to the surface and breaks it, like a free-diver.
my screams turn into his and they say i grasped him right then,
 held him right at the surface, but i can’t remember.
cassius is born. and we are born a family.





these are the days of delectable decadent slumber
and the nights of no sleep. 
the days of big bouquet of congratulation flowers growing tired
as cassius grows more awake.
these are the weeks of moonlight breast feeding
and barefoot dancing, of beautifully tired eyes at midday
and curious ones at midnight. 
this is the time of the highest love and the deepest fears.
this is the wildest storm of them all. and in its eye, we love.


x,

h





THE MESS & THE MOMENTS

$
0
0






jag får syn på mig själv i midnattsspegel, 
med håret på ända och matta rosor på kinderna. 
jag hör havet ända in i vårt dunkla badrum när jag böjer
mig över vasken och kupar händer med kallt vatten mot hud,
försöker vakna till inför stund av mjölk och eskimåpussar.

jag sänker ner hela ansiktet mot porslin och isande kallt vatten,
öppnar ögonen under ytan och ser
för min inre blick, - en yra av vitt vin ända in i söndagarna. 
ser flygplatsers avfärder och ankomster, - hur jag blir mött med
buketter av vita blomster och mörka ögon glittrande längtan.  
ser oändliga timmar kyssande på en tapas-bar
och skumbad som varade tills vattnet kallnade utan att vi märkte.
det är februari förra året i flimrande minnesfragment.
mitt hjärta fladdrar till och jag kan inte låta bli att le mot
min spegelbild, mot henne i nyförälskad oreda.







var timmar, dagar, veckor utan egentlig tid alls.
jag arbetade så att all tid förlorade sina gränser och kunde vila,
sittandes på ett gammalt element vid glasverandan tills
blicken blev dimmig mot vajande, vinternakna träd.

nu mäts allt i tid. en liten kropps tid. mjölk-tid & tröst-tid.
vad som kan hinnas där emellan. och vi hinner mest ingenting alls.
inte med den gamla invanda måttstocken mätt.
men med den nya, den där alldeles nästan oanvända, 
den vi inte riktigt lärt oss hur man bäst vecklar ut,
- med den hinner vi titta förundrat på honom så länge att
det där skumbadet vi tänkte dela ’medan han sover’
har hunnit kallna utan att vi märkte.
med den lär vi oss att stunderna måste tas till vara och att
saker blir ännu mer sällan än förr som vi tänkt oss. 
med den kan vi mäta nya djup och ännu högre höjder.
m säger du har ett alldeles nytt skratt, min älskling!
och i hans ögon då, ser jag ett alldeles nytt léende.








med kärlek,

h



//




i catch sight of myself in the midnight mirror,
with my hair in a mess and faded roses on my cheeks.
i hear the ocean all the way into our dim bathroom as i bend
over the sink and cup my hands with cold water against the skin,
trying to wake up for moments of milk and eskimo kisses.

i lower my entire face into porcelain and icy cold water,
open my eyes and blink below the surface
in my mind's eye - white wine swirling all the way into the sundays.
i see airports departures and arrivals, - how i’m met up with
bouquets of white flowers and dark eyes glittering with longing.
i see endless hours kissing at a tapas bar and bubble baths that lasted
until the water cooled without us noticing.
it is february of last year flickering in memory fragments.
my heart flutters and i can’t help but smile at my reflection,
- at her in that newly in love mess.



then was hours, days, weeks, with time seemingly not existing at all.
i could work so that all time lost its borders and i could rest,
sitting on an old radiator by the glass veranda, until my eyes
became misty against swaying, winter bare trees.

now everything is measured in time.
the time of a tiny body. milk-time & lullaby-time.
measured in what can get done in between.
and that’s almost nothing at all.
not if measured with the old familiar measuring rod.
but with the new one, that almost completely unused one,
the one we haven’t really learned how best to unfold,
- with that one we have time to watch him in amazement for so long
that the bubble bath we thought we’d share 'while he sleeps'
has had time to cool down without us noticing.
with that new measuring rod we learn all over again that
the smaller the moment the more it must be seized
and that things, even less so than before, turn out as imagined.
with that one we can measure new depths and even greater heights.
m says you have a brand new laugh, my darling!
and in his eyes right then, i see a brand new smile.



with love,

h



FROM the FORGOTTEN FILES | TWIN SOUL

$
0
0








med en fantastisk i miniformat som lockar uppmärksamheten
med den mjukaste av hud, de härligaste av läten,
de mest förunderliga av blickar, - & de vackraste av insikter
finns det ännu mindre tid än vanligt över
att sortera i de där kraschade hårddiskarna som vilt spiller
ur mappar med konstiga namn och fel datum. 

men det här undret av människa var jag tvungen att stanna till för.
hon kräver förvisso ett alldeles eget, långt längre kapitel.
jag har nog upp emot tusentalet fotografier av henne.
och jag har minst lika många upplevelser, känslor och minnen
som även dem spiller vilt ur mappar. inre mappar, 
där allt har precis rätt namn och märkligt rätta datum.
för det är väl så med tvillingsjälar. allt hamnar rätt
och man är på något vis alltid hemma.

sara. tack för Dig. älskade vän.


och till Er, - kärlek,

h




i shot this portrait of sara in 2014, visiting a family
high up in the mountains of bali. they had the most amazing
of pets & even more beautiful souls. | more sara & more bali in 
this forgotten files post | © hannah lemholt photography


//




in the company of a mind-blowing one in miniature format that
attracts most of our attention with the softest of skin,
the most lovely of vocalisations, the most gorgeous of glances,
- and the most stunning of insights,
there is even less time than usual to spend
sorting thru those crashed hard drives spilling wildly out of
folders labelled with strange names and the wrong dates.

but this miracle of a person, i had to stop off for.
she for certain demands her very own, - & far longer chapter.
i probably have upwards of a thousand photographs of her.
and i have at least as many experiences, feelings and memories
that too spills wildly out of folders. internal folders,
- where everything is labelled just right.
because that’s what it’s like with twin souls, i guess.
everything falls perfectly into the right place and
you are somehow always home.


sara. thank you for you. beloved friend.


and to you, - love,

h




MILKY

$
0
0







vår är en värld av mjölk. en mjölkig bubbla av kärlek.
gråt och tröstande också. spets och amningsskydd. trötthet i linnevecken. 
bilderna får tala mest. för fotograferandet törstar jag efter,
även om det är himla svårt att slita sig från att bara dofta på bebishud.
jag tänker att det som förändrats allra mest, och snabbast,
för mig, - är att allt nu handlar om att ta tillvara.

att ta tillvara på, - och noga välja hur,
de små stunder liten sover, bäst ska spenderas.
det är högst ovant för en dagdrömmande tidsoptimist.
kanske också ganska nyttigt. att plötsligt behöva prioritera,
skoningslöst, lämnar väldigt lite rum för att driva rundor.
något som kan vara farligt lockande annars, när man arbetar många
av sina timmar framför en dator och lätt slinker än hit, än dit.

också att ta tillvara på just bebishud.
att dofta, att stirra, att smeka, att dröja. att komma i håg,
när timmen är sen och världen full av månljus,
att speciellt då komma i håg, att detta är tillfälligt,
till och med kortvarigt.

istället för att tänka bara jag måste få sova,  
- tänka detta är nu och bara nu.

snart är hans fötter inte längre orörda av marken
och alldeles overkligt mjuka. snart kan han inte få plats,
varm och dåsig, uppe mellan min kind, min handflata,
- & mina nyckelben, när han somnar bort.

så jag doftar, jag stirrar, jag smeker bebishud. jag dröjer.
jag dröjer en stund längre i världen full av månljus,
fast att klockan visar nästan halv fyra. jag låter det ta tid att 
stryka på talk och varsamt vagga. med grusig blick och hes röst 
kan jag plötsligt hela texten på en sång ur barndomen, som jag inte
hört på flera år. och även om den ju egentligen handlar om
något helt annat, så sjunger jag den viskande. mot bebishud.


du är min ledstjärna och vän, du är min tro,
mitt hopp, min kärlek.
du är mitt blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror,
mina händer och mitt hjärta.

sjunger
du är det finaste jag vet, du är det vackraste i världen..










med kärlek,

h






//



ours is a world of milk. a milky bubble of love.
crying and comforting too. lace and breast pads. fatigue in the linen folds.
the images will have to do most of the talking. cause photography i crave,
even if it's awful hard to tear yourself away scenting baby skin.
i think to myself that one of the things that has changed the most,
and the fastest, for me, - is that everything now is about seizing moments.

to seize, - & carefully choose how,
the small moments mini sleeps, should best be spent.
something most unusual for a daydreaming time optimist.
maybe a bit fruitful too. to suddenly have to prioritise, mercilessly,
leaves very little room to just dally away the days.
which is sometimes dangerously tempting otherwise,
when working much of your time in front of a computer
where you can easily trail off in all sorts of directions.

also, to seize exactly that, - this time of baby skin.
to scent, to stare, to caress, to linger. to remember,
when the hour is late and the world full of moonlight,
to especially then remember; that this is temporary, even brief.

to instead of thinking i just need sleep
- think this is now and only now.

soon his feet are no longer untouched by ground
and that entirely senselessly soft. soon he won’t be able to fit,
all warm and drowsy, nestled between my cheek, my palm,
- & my collarbone, as he drifts away into sleep.

so i scent, i stare, i caress. i linger.
i linger even a while longer in that world full of moonlight,
though the clock tells me time’s closing in on three thirty.
i let it take a bit longer to softly daube the talcum powder and to gently cradle.
with those heavy lids and that husky voice i suddenly remember
the full lyrics of a song from childhood that haven’t heard in years.
and although it’s really all about something completely different,
i sing it in whispers. against baby skin.
{it doesn’t really translate, or carry the tune in english, but still}

you are my guiding star and friend,
you are my faith, my hope, my love.
you are my blood and my lungs, my eyes, my shoulders,
my hands and my heart.

i sing
you are the loveliest there is,
you are the most beautiful thing in this world..





with love,

h




THE SPRING OF NEW BEGINNINGS

$
0
0








det är lördagsmorgon och vår i luften.
jag jobbar med fotografier för ett magasin.
det gäller att passa på när ljuset väller in.
jag lägger till och plockar ifrån i varsam ritual.
står på en stol och lutar mig över sakerna, när uppdraget är klart.
låter en del av dem dröja kvar; små saker av lätt lust och
glossig yta, - bredvid små saker med stor mening.

dofter som ska provas, för att passa en ny vår.
cassius lilla mössa som MoMo stickat i alpacka.
glada ullbollar & stolt tiger på liten myntbörs.
coco & dior. baudelaire & hesse.
m kommer med en kopp te och ett léende
you’d rock that nail polish, baby!

det är nog inte riktigt jag, skrattar jag, färgen liksom..

with all your beautiful sheer white stuff, for the summer wedding?!
yeah, it is! ler han, ännu mer
och försvinner i sång neråt korridoren.

jag pillar av några blomblad och låter dem falla,
tänker vadå inte riktigt jag?! och sedan varför inte?
jag tänker att jag har, utan att egentligen vilja det,
nog ganska många etiketter på mig själv.
speciellt kring det med glossig yta.
vad jag passar i och inte. vad som 'är' jag. som om för alltid.
det är fint när någon vänder ut och in på det,
vrider det i nytt ljus.

baudelaire kan jag och ett flowerheadär jag redan.
jag kanske ska vara super cedar denna vår.
mademoiselle chanel vete tusan.







det är lördagsmorgon och vår i luften.
jag tar några fotografier extra av det som blir över
när det möter lite vardag som drällde ur väskan.
det gäller att passa på när ljuset väller in.
jag plockar undan i varsam ritual och det blir tydligt att
här möter mode & yta nytt liv i form av en napp.
och där är jag ju nu. en alldeles ny vår väntar.

säsongen av pånyttfödelse, förnyelse & återväxt.
är ännu mer så i år för mig, med en liten som har sin
allra första här hos oss. i vår nya familj.








och jag brukar ju aldrig fråga, kanske för att jag
mest gör det här på mitt vis och för att jag bara tycker
att det är så härligt att vara här helt enkelt,
men nu skulle det vara roligt att veta,
i denna tid av förändringar & förnyelse,
- vad skulle Du vilja se mer av, läsa mer av,
här, om Du fick önska alldeles fritt?

tänk högt med mig.
det tycker jag så mycket om när Ni gör!


med mycket kärlek,

h




stuff | pom pom's for mama & for cassius - clutch & baby shoes from H&M |
scent samples of newcomer super cedar& 'old' classics by byredo still to be tested |
keyring for mermaids is from fira | beautiful pen from tine k home
etc | i initially made the crystals on flower of life sketch
for fira s/s'16 look book the desert diaries 
© | hannah lemholt photography


//




it’s saturday morning and spring is in the air.
i work with photographs for a magazine.
one better make use of the light pouring in.
i add and take away in that gentle ritual.
i stand on a chair and lean over it all, when i’m done.
let some of the things linger; small things of light lusts &
shiny superficies, - alongside the small things with great meaning.
fragrances to be tested, to fit a new spring.
cassius's small mini cap that MoMo knitted from alpaca.
happy woolen pom pom's and
a proud tiger on the smallest coin purse.
coco & dior. baudelaire & hesse.
m comes holding a cup of tea and a smiling
you’d rock that nail polish, baby!

it's not really me, i laugh, that shade..

with all your beautiful sheer white stuff, for the summer wedding?!
yeah, it is! he smiles, even more, and disappears
singing down the hallway.
i pick some flower petals off and let them fall,
thinking how come "not really me"?! and then why not?
i think that i, without really wanting to,
probably have quite a few labels put on myself.
especially when it comes to matters of those ’shiny superficies’.
what suits me and what doesn’t. what’s 'me'. as if for all time.
it's lovely when someone turns that inside out,
puts it in a new light.

baudelaire i know and a flowerhead - i’m that already.
maybe i’ll be super cedar this spring.
mademoiselle chanel, not so much.


*


it’s saturday morning and spring is in the air.
i take a few extra photographs of what is left over of things
from the shoot, as it meets a little every-day spilling out of the bag.
one better make use of the light pouring in.
i clean up and it becomes clear that 
fashion & surface meets new life in the form of a pacifier.
and that’s where i am now. a brand new spring awaits.
the season of rebirth, renewal and regrowth.
even more so this year for me, with a little one that
spend his very first spring by our side. in our new family.


*


i usually don’t ever ask, perhaps cause mostly i just
do this my way and simply because it’s so
wonderful to be here, but now it would be fun to know,
in this time of change and renewal;

- what would You like to see more of, to read more of,
here, if You could make a wish?

think out loud with me.
i love it so when you do!


x,


h






HORIZONTAL MOOD

$
0
0









han är som sin mamma. vill sova mörkt, kokonglikt. 
helst invirad i på tok för dyra italienska sjalar.
vi är båda i horisontellt läge. cassius i utmattning av
allt det där nya man ska ta in när man är åtta veckor gammal.
jag i utmattning av influensa. vi lever sängliv här i molnet.
ljuset skiftar magiskt, leker i tyll och vackraste klänningen som
längtar efter semester, nakna fötter & solkyssta axlar.
sedan blir det alldeles grått och regnet vräker mot fönstren.
timmarna flyter förbi i musik, levande ljus och sagor.
på engelska läser jag beatrix potter och på svenska den
fina historien om den höjdrädda örnen örjan.
jag skrattar till. cassius möter min blick och skrattar han med.
mitt hjärta hotar bryta sig ur bröstkorgen.
vi skrattar så en lång stund, med blicken låst i varandras,
i förundrade vågor.
åt vad vet kanske varken han eller jag riktigt. 
men det är fullkomligt underbart.










ljuset skiftar magiskt, leker skuggdans längs väggarna.
det är fredag. det doftar vanilj & citron från freesior här och var.
och jag har just skrivit på för ett paket vid dörren.
i det ligger ett allra första, alldeles nytt pass. ett engelskt till att börja med.
cassius lemholt violaris. tänk att han är här hos oss nu.
att vi delar namn. att vi är tre. att vi är en familj.

och nästa vecka flyger vi till sverige & påsken.
en allra första.
tänk vad många allra första vi får vara med om nu.
igen. för att han är här och börjar livet.
och som vi ska skratta, i förundrade vågor.
åt vad vet vi kanske inte än.
men det ska bli fullkomligt underbart.



kärlek,

h



n°1 | this time it’s a rude riders one he’s nestled in 
n°2 | light, tulle, - & a beautiful spell dress from here
n°3 | beautiful just because gift from my man - cluse goodness |
my pill box to fight the flu is a vintage wooden warrior jar bought on bali |
our bedside tables are really foldable paper stools
n°4 | magic light spying self portrait



//



 he takes after his mother. wants to sleep darkly, cocoon like.
preferably wrapped in crazily expensive italian scarves.
we are in a horizontal mood. cassius exhausted by
taking in all that is new when you're only eight weeks old.
and me exhausted by the flu. we’re living bed life here in the cloud.
the light shifts magically, playing in tulle and a beautiful dress
that’s longing for vacation, naked feet and sun-kissed shoulders.
it turns grey and suddenly rain is beating the windows.
and so the hours hours float past,
holding music, candlelight and fairy tales.

in english i read beatrix potter and in swedish
the lovely tale of the eagle with fear of heights. i chuckle.
cassius meet my gaze, and suddenly chuckle too.
my heart threatens to break free from its ribcage.
we laugh and laugh, gazing at each other, in wondrous waves.
at what neither one of us may know.
but it’s absolutely heavenly.


*


the light shifts magically, playing in a shadow dance along the walls.
it’s friday. there’s an amazing scent of vanilla & lemon from freesias here and there.
and i've just signed for a package at the door.
in it is a very first, brand new passport. an english one to start with.
cassius lemholt violaris. to think that he is here with us now.
that we share names. that we are three. that we are a family.

and next week we fly to sweden and easter.
a very first one.
to think how many ’very firsts’ we get to experience now.
all over again. because he is here, the beginning of a life.
and how we'll laugh, gazing at eachother, in wondrous waves.
at what we may not yet know.
but it will be absolutely heavenly.


with love,

h




DETAïLS | The Golden Rule

$
0
0









min farmor lemholt bar leopardmönstrade catsuits tills hon
var strax över 80. vi visste också, innan vi faktiskt kunde se henne,
när farmor var på intåg och utropade
nu kommer FaMo!
hängandes över pannkakstårtan på diverse barndomskalas.
det gick liksom att gissa alldeles säkert bara på ljudet av
metall mot metall, som hennes armband gav ifrån sig.
klæng! klæng! klæng! dansade de längs hennes slanka armar,
ofta radade ända upp till armbågen.

hon bar ringar som gjorde det till en bedrift att lyfta drinkglaset.
fantastiska historier av olika stenar & metaller.
beslöjat är mitt minne av silvriga ormar, sammetslena turkoser
och stora runda former trädda liksom på fel finger,
men ändå på något vis alltid på alldeles rätt plats.

en av de där gångerna när hon så att säga gjorde entré,
innan hon gjort entré, sportade hon en nyklippt stålgrå bob,
som var kort knappt till örat på ena sidan,
- & gradvis längre, ner till axeln, på andra.

hon målade också tavlor och gjorde då & då köttbullar.
med ungefär en hel gul lök i varje visserligen, men ändå.
och alltid i minutiöst målade naglar & fortfarande smyckad
som en gyllene regel, - målarpenslar & staffli eller ej.








de säger att jag är lik henne, för att jag är galen i smycken.
men det märkliga med mig är att jag inte bär dem.
jo, kanske ett i taget. och jo, jag älskar ju att ha bara jeans, 
en enkel t shirt och sedan låta ett smycke sköta snacket.
men är det något jag dras till, vare sig det är i glossiga butiker eller
på dammiga marknader, så är det tveklöst detaljer & accessoarer.
kanske har jag ärvt den från FaMo ändå,
den där fascinationen för det som pryder.
för detaljerna & det där lilla extra. 

av någon {för migoutgrundlig anledning, är också en av den
allra vanligaste, - & ständigt återkommande sökningen
i statistiken här, i denna min lilla värld i världen,
- hannah lemholt accessories
när jag ser det ler jag alltid. och så tänker jag på FaMo.








på nästan alla fotografier av när min pappa var liten,
sitter de tre bröderna & så minstingen, min underbara faster anna,
- i hinkar, i hammockar, i filtar i gräset. och runt dem svävar FaMo.
i tajta klänningar som sitter som en smäck, i hattar
med enorma brätten som skuggar hennes vackra ansikte
och i armband radade just ända upp till armbågen.
klæng!-klæng!-klæng! ljuder det i fantasin.

lite onåbar upplevde vi nog henne allt,
där bakom guld & leopardmönster.
efter helger hos FaMo & FaFa kunde jag broderande
berätta i timmar om alla tokigheter vi hittat på med farfar.
när mamma frågade .. och farmor? svarade jag
FaMo hade en vacker klänning med gula fåglar.









när jag går från rum till rum här hemma nu, 
tänker jag att jag har nog det efter henne ändå.
för de går att finna precis överallt, smyckena & detaljerna.
spridda där de på något vis verkar höra hemma,
som små konstverk och alla med sin alldeles egna historia.

det är smyckena vi drömt upp på gudarnas ö,
när vi fortfarande skapade ting för love warriors.
det är bevingade 'ear cuffs' jag fyndade i en stor butik och
de vackraste ringar jag fann på en minimal balinesisk marknad.
det är arton karats guld & vulkansand, - & vad som sägs
vara enhörningshår, från island. det är en vintage polett
från new york's tunnelbana & det är hårband som
kallas winter flower och är sommarens finaste.
det är bälten och bomull, mjukaste ben och vassaste horn.
det är kristall och rep, fjädrar och guld. 










m's mamma, cleo, denna fantastiska kvinna med lila hår och
eldigt cypriotiskt blod i ådrorna, undrar smått bestört
varför det ligger guld i fönsterkarmen.
where’s your safe, darling?!
frågar hon och provar léende ett armband.
jag skrattar och låter henne behålla ett
överdimensionerat guldhalsband jag fann en gång på bali.

det står liksom hennes namn på det.
eller farmors. och så ler jag och tänker på min farfar.
för det var FaFa som skickade oss barn på jakt bland
fälten av lila ljung, utanför deras hus vid skogen.
den som kom tillbaka med den mest fantasifulla buketten vann.
jag tänker att jag är nog allra mest lik farfar när allt kommer omkring.
för min gyllene regel är mer, som någon sa så fint

i’d rather have flowers in my hair
than diamonds around my neck.










med kärlek,

h





group n°1 | self portrait in moon child kimono& lover necklace from LW |
feather bracelet i've had for years | thunderstruck crystal chestplate is from an
old spell and the gypsy collective collection
group n°2 | golden moon & star necklace is from fira s/s'13 |
model & muse : lina lindholm | hair : belinda stigborn | 
fake golden snake clutch is a gift and vintage ceramic mini bowls are tine k home
group n°3 | self portrait wearing ear cuff wings : old ones from h&m |
lovely sun dial ring in gold & burnt orange + earrings breathing of the orient : found in bali |
trio of brass hold all bowls are from LW 
group n°4 | headband is winter flower by filucca lou
model & muse : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen
grey moon 18k gold & horsehair necklace by bjørg from kiss johanna |
white & gold sarcophagus necklace is handmade by erica weiner 
group n°5 | model & muse lina lindholm for fira s/s'16 the desert diaries |
mua & hair : jossi madsen | belts and bracelets in gold & cotton : fira |
golden stag ring is from an old collection by spell | bird skull bone ring is a 
prototype developed in bali for LW | golden fox ring is a gift | 
gold & crystal necklace is from urban outfitters
and rope & crystal bracelet is from lovely the vamoose |
self portrait wearing a feather bun tiara : old collection by free people |
three hundred nights 18k gold & black volcanic sand necklace by bjørg from kiss johanna |
the chunky golden temple bowls i found in bali |
braided cotton & gold belt from fira | thunderstruck'slave ring' with crystal
is from an old collection by spell 
image n°6 | golden remake of a portrait : my muse lina lindholm for fira s/s'13 |
mua & hair : belinda stigborn

the gold dusted monochrome work will be in my upcoming print shop
© hannah lemholt photography



//



my grandma lemholt wore leopard catsuits until she was past 80.
we also knew, before we could actually see her,
when she was on her way and shouted
FaMo's here !
hanging over the stack of pancakes of childhood parties.
it was a rather sure bet from just the sound of metal
against metal, that her bracelets emitted 
klæng! klæng! klæng! they would dance along her slender arms,
often lined up all the way to the elbow.

she wore rings that made it an achievement to lift the cocktail glass.
amazing affairs out of different stones and metals.
veiled is my memory of silver snakes, velvety turquoises
and large round shapes thread on the wrong fingers,
but somehow always just in the right place.

one of those times when she, so to speak made an entrance before
actually entering the room, she sported a freshly cut steel grey bob,
which was short almost to the ear on one side
and gradually longer, down to the shoulder, on the other.

she also painted big canvases & made meatballs every now and then.
admittedly with just about a whole onion in each one, but still.
and always in meticulously coated nails and nonetheless
bejewelled as a golden rule, - paintbrushes and easel or not.


.


they say i’m like her, because i’m crazy about jewellery.
but the strange thing with me is that i don’t wear it.
well, maybe one at a time. and yes, i do just love to wear
nothing but faded denim with a simple t shirt,
- & then let one piece of jewellery do all the talking.
and if there’s one thing i’m drawn to, be it in glossy stores or
dusty markets, it is undoubtedly details & accessories.
so maybe i have inherited that from FaMo,
that fascination for that which embellishes.
for those details with that little extra.

also, by some {for me} unfathomable reason,
one of the most common - and recurring searches
in the statistics here, in this my little world in the world,
is hannah lemholt accessories.
when i see that i always smile. and think of FaMo.


.


in almost every photograph from when my papa was little,
the three brothers, and baby anna, my lovely aunt, sits 
- in buckets, in hammocks, on blankets in the grass.
and around them flutters my FaMo.
in tight dresses that fit like a silk glove,
in hats with huge brims that shades her beautiful face
and those bracelets, lined all the way to the elbow.
klæng! klæng! klæng! sounds my imagination.

i think we experienced her a little bit inaccessible,
behind the gold and leopard print.
coming back from weekends at Famo & FaFa’s,
i could talk embroidering for hours about all the craziness
we’ve been up to with grandpa. when mama asked
..and grandma? i replied
grandma wore a beautiful dress with yellow birds.


.


when i go from room to room here at home now,
i think to myself that i probably did get that from her..
cause they can be found just about everywhere,
the jewellery, the details, the accessories.
scattered where they somehow seem to belong,
small works of art and each with its own special story.

it is the bijou we dreamed up on the island of gods,
when we still created accessories for love warriors.
it's winged ear cuffs, - a bargain from a big store
and rings i found at the smallest of balinese markets.
there’s eighteen karat gold & volcanic sand, - & what’s said
to be unicorn hair, from iceland. it is a vintage token
from the new york subway and it's headbands
called winter flower that is summer’s finest.
there’s belts and cotton, the softest bone and the sharpest horn.
there’s crystal and rope, feathers and gold.


.


m’s mama, cleo, this amazing woman with purple hair
and fiery cypriot blood in her veins, wonder somewhat dismayed
why there is gold laying on the window sill.

where's your safe, darling ?!

she asks smiling as she tries on a bracelet.
i laugh and let her keep an oversized
gold necklace i found once in bali.

it kind of has her name on it.
and FaMo’s.

and so i smile and think of my grandfather.
for it was FaFa who sent us children on a hunt among
the fields of purple heather, outside their house by the woods.
the one who brought back the most imaginative bouquet would win.
i think to myself i’m probably most like FaFa after all.
for my golden rule is more, as someone said so beautifully

i’d rather have flowers in my hair
than diamonds around my neck.


with love,

h





THE END & THE BEGINNING

$
0
0







vi finner oss tillbaka i sassi di matera, 
grottstaden gömd i klacken av den italienska stöveln.
här landade vi, yra av kärlek, för två år sedan,
nyfunna för varandra och i trevande möte med ny familj.
han mötte min för allra första gången. fast som om evigt.
stod vi tätt, m & jag, i en av de små kaffebarerna,
medan baristan radade upp ångande espresso;
sammetslent svart i vita små koppar.
vi blandade vårt eget iskaffe med nyförälskade händer. 
Ni vet sådär då det fortfarande saktar in allt, 
när som än hud möter hud.

vi finner oss tillbaka ännu djupare.
vi är inte längre bara lätta, resande på ytan,
utan har bosatt oss inne bland själva grottorna;
grävda direkt ur den honungsfärgade kalkstenen.
vi finner oss ännu djupare in i oss. vi bor i en nyskapad,
- & fortfarande lite trevande annan ny familj. vår egen.







några av rummets alla stearinljus brinner nätterna igenom.
det kan till och med ett pappahjärta med brand-mardrömmar klara här.
mot stengolven.
de leder inte bara sömniga händers famlande väg,
de lånar också ännu en dimension magi till nattliga vaken-rundor.
sedd i deras dova, varma flackande, tillsammans med stänk av månljus,
likt en alldeles egen stjärnhimmel; perforerad i små sprickor i trädörren,
- är droppar av mjölk, sakta trillande ur mungipan på vår son.
och tiden kunde lika mycket ha stått stilla i hundratals år,
- som att den står stilla. just då.


vi vaknar om morgnarna, intrasslade i varandra.
cassius lilla sexmånaders kropp lyckas ta upp en förvånansvärt
påtaglig del av den väldigt stora sängen, där han ligger
på tvären, med en mjuk fot bestämt mot papa's hals
och sitt fjuniga hår i oreda; pressat varmt mot min kind.
runt oss en mur av kompakta vita dunkuddar.
kanske sover ett mammahjärta aldrig.
det är långt ner till stengolvet.








 vi vaknar om morgnarna, i vår grotta, nummer 15.
det doftar redan solvarm sten och rosmarin redo att plockas.
vi tar oss ner till frukosten, som hålls i den del av sextantio
som är en grottkyrka från 13oo talet. 
här måste ögonen få vänja sig en stund i dunklet.
här stannar också själen till, vänjer sig vid vad som är
något mer än stillhet.

för trots att dessa valv ju samlar alla hotellets gäster,
- språk och rörelser från hela världen,
så är det något som får alla att sakta ner stegen,
sänka rösten, höja blicken och säga god morgon utan ljud.









här söker jag också skugga och kanske den där stillheten,
när frukosten är över. jag lägger cassius på en av de
långa kuddarna i linne och han somnar gott i svalkan.
min svalka är sedan ett glas kall prosecco och den klassiska musik
som verkar andas ständigt här. den och dofterna som
dröjer sig kvar ur köket, fördolt i grottans hjärta.
nybakat bröd, askig sten, solvarma tomater,
hemmagjord fikonmarmelad, färskt kaffe och citrus-skal
slängda på elden. 

{minifilm finns här, även om den inte gör rättvisa.}








här får jag fatt i några av alla tankar som tycks ha lösgjort sig från mig.
som kring det här. det som jag brukade göra.
att vara här, att lägga hur många timmar jag än hade lust till.
här. hos Er.
de timmarna finns inte längre. jag tänker ofta att 
nu måste jag nog se det mesta i liksom mikro.
små stunder. små steg. små segrar.

kanske kan det vara en vinst i sig, för mig alltså,
att tvingas bli mer fokuserad. att skala bort och av allt extra.
allt flytande runt. ska jag flyta runt vill jag göra det
på en väldigt stor säng, tätt intill en sexmånaders kropp.
hans rågblonda, guldglänsande hår klistrat fjunigt mot min kind.
runt oss en mur av kompakta vita dunkuddar.
kanske sover ett mammahjärta aldrig.
men mitt vill gärna spilla över.
både dit. och hit.









kanske kan detta vara både ett avslut och en ny början.

kär
och med kärlek,


h



place | sextantio le grotte della civita - hotel diffused
© hannah lemholt photography

//



we find ourselves back in sassi de matera.
the cave town hidden away in the heel of the italian boot.
here we landed, dizzy in love, two years ago,
newly found to each other and in that tentative first meeting
with the new family; where he met mine for the very first time.
new although as if eternal.
then we stood close, m & i, in one of the small coffee bars,
as the barista lined up steaming espresso;
velvety black in the smallest white cups.
we mixed our own iced coffee with hands newly in love.
you know the kind where it’s all still & slowed down,
whenever skin meets.

we find ourselves back even deeper.
we are no longer just lightsome, travellers on the surface,
but have established ourselves inside of those caves;
carved directly out of the honey-colored limestone.
we find ourselves even deeper into us. we live in a newly created,
-& still a little tentative new family. our own.




some of all the candles of the cave are left burning through the night.
even a father's heart with fire-nightmares can cope with that here,
against all the stone floors.
and they lead not only the way of sleepy hands fumbling,
they also lend another dimension of magic to the night watch.
seen in their dull, warm flickering light, paired with splashes of moonlight,
like an in-house starry sky; perforated in tiny cracks of the wooden door,
- are drops of milk falling slowly from the corner of the mouth of our son.
and time could have stood still for hundreds of years,
just as much as it is at a standstill. right now.

we wake up in the morning, entangled in one another.
cassius's six month small body, manages to occupy a surprisingly
substantial part of the very large bed, where he lies sideways,
with a soft foot firmly on his papa's neck and
downy hair in disarray; pressed warm against my cheek.
around us a wall of dense white feathered pillows.
maybe a mother's heart never sleeps.
it's a long way down to the stone floor.




we wake up in the morning, in our cave, number 15.
the air is already fragrant with sun-warmed stone
& rosemary ready to be picked.
we make our way to the breakfast, which is held in the part of sextantio
that is a cave church from the 14th century.
here, the eyes must be allowed to acclimatise, for a moment in the dusk.
here, the soul also takes respite, gets used to what is
something even beyond tranquility.

for although these vaults collect all the hotel guests,
- language and movements from all around the world,
there’s something that gets everyone to slow their pace,
lower their voice, raise their regard
and say good morning without sound.




this is also where i seek shade and perhaps also that serenity
when breakfast is over.
i lay cassius down on one of the long linen cushions,
and he falls asleep soundly in the balminess.
my balminess is then a glass of cold prosecco and that classical music
that seems to constantly breathe here. and the scents that
linger from the kitchen, undivulged in the cave's heart.
freshly baked bread, ashy stone, sun warmed tomatoes,
homemade fig jam, fresh coffee and citrus skins
thrown on the fire.

{mini movie can be found here. although it can’t even begin to do it justice.}




here i get hold of a few of the thoughts that seem to have
detached from me. like about this. what i used to do before.
to be here. to put as many hours as i wanted to into this.
into here. into you.
those hours don’t exist anymore. i often think to myself
now i'll have to see most things kind of like in micro
small moments. small steps. small successes.

maybe it can be a benefit in itself, to me that is,
being forced to become more focused.
to peel away and off, all that is superfluous.
everything that is to just 'float around'.
if i’m gonna be floating around, i want to do it
on a very large bed, close to a six-month old body.
his golden hair pasted downy against my cheek.
around us a wall of dense white feathered pillows.
maybe a mother's heart never sleeps.
but mine would like to spill over.
both thither. and hither.


maybe this can be both an end 
and a brand new beginning.

in love
and with love,

h





THE DAYS

$
0
0







vi lever stor del av vårt augusti i puglia.
vi är trötta på det där behagliga sättet man är i värme
och det är skönt att få vara trött så. 
kroppen saktar in och det gör inte så mycket då,
att själen inte har någon brådska.

vi är nyvakna på ett ovant sätt.
det är skönt att känna att det är rätt fint, det med.
vi brukade sova länge, m & jag, när vi bara var två.
klockan sex är en ny bekantskap. badar i guld med vilt hår.
själen må ha grusig blick, men öppnar sedan alla fönster 
och dörrar, på vid gavel.

vi badar också. om morgnarna.
jag tar alldeles för få fotografier. men är på riktigt med desto mer.
glömmer kameran. glömmer telefonen. i grottan.
det är så att det kan sluka en hel det här.
med silkes-gap.







vi lever på gränsen mellan sommar och höst.
på gränsen mellan storögt nya för varandra och mjukt vana.
kanske också på gränsen mellan lätt galenskap och lycka.
vi är ju trötta på det där sättet man är när man älskar.
det tar andan ur en med jämna mellanrum, att inse precis
hur mycket.


det är sviten som är en grotta, full av stearinljus,
väldoft och tidlöshet, - som krymper världen.
det är kyrkan, där den kanske vackraste & godaste
frukost jag någonsin ätit, dukas upp under grottvalven
med samtal på språk från hela världen, - som öppnar den.
det är rosmarinen som lyckas växa doftande i sprickorna.
det är den kvardröjande värmen och det svalkande vinet, in i nätterna,
när vi återigen bara är två.

men det är också den där lilla.
en ny bekantskap i sjumånaders-kropp.
en som badar vilt med guldhår,
har ögon känsliga för grönt och blir alldeles lyckligt yr
av doften från basilika & dragon.








det är de planlösa promenaderna i trånga, tysta gränder
och värmen som vi underskattat. hur den fomar oss.
vi dricker vitt vin ur isiga glas och ger cassius vatten med
djupa gamla silverskedar. skugga av strå.
det är stillheten och det anspråkslösa.
det är den besinningslösa skönheten som bara finns till,
utan att göra väsen av sig och just därför är.
det är dagarna. de sträcker ut sig för oss. förlänger.

ja, det är så att det kan sluka en hel det här.
med silkes-gap.









kärlek,

h




stay | truly magical 'hotel diffused'sextantio
 spot | sassi di matera in puglia, italy
© hannah lemholt photography


//



we spend most of our august in puglia.
we are tired in that pleasant way one is in heat
and it's quite a beautiful kind of tired.
the body slows down and that matters less
when the soul is not in a rush.

we are newly awakened in an unfamiliar way.
it's freeing to feel that that too is quite beautiful.
we used to be late-risers, m & i, when there was only the two of us.
six o'clock is a new acquaintance. she’s bathed in gold and has wild hair.
the soul may need to rub her eyes awake,
but then throw all the windows, and the doors, wide open.

we bathe too. in the mornings.
i take too few photographs. but i’m present all the more.
i forget the camera. i forget the phone. in the cave.
it could completely devour you, this.
with silken jaws.


*

we live on the border between summer and autumn.
on the border between wide-eye new to each other and softly accustomed.
perhaps also on the border between light madness and deep happiness.
because we're tired in that way you are when you love.
it takes your breath away at times, to realise just
how much.

it is the suite which is a cave full of candles,
fragrance and timelessness,
- that shrinks the world.
it is the church where the most beautiful and delicious breakfasts
i have ever had, is served under lofty cave vaults,
with conversations in languages from around the world,
- that opens it up.
it's rosemary that manages to grow fragrant in the cracks.
it is the lingering heat and the cooling wine, escorting our nights,
when again, there’s only two of us.

but it's also that little one.
a new acquaintance in a seven-month-body,
bathing wildly with golden hair.
one with eyes sensitive to green and made happily dizzy
by the fragrance of basil and tarragon.


*


it is the aimless walks in narrow, quiet alley-ways,
and the heat that we’ve underestimated. how it moulds us.
we drink white wine from icy glasses and feed cassius water
with deep old silver spoons. shadow with straw.
it is the hush and the humility.
it is the heady beauty that just exist,
without hustle and therefore is
it is the days. they stretch out for us. extend.

yes, it could completely devour you, this.
with silken jaws.


and love,

h




THE HOMECOMING

$
0
0






september kom och vi är hemma igen. hemma med andlös takhöjd och stuckatur,
med vingliga travar av tekoppar och magasin, med gammaldags bidé
och otaliga badankor.

jag tänker på det där att man ibland måste 'åka bort för att hitta hem'.
det låter så banalt nedskrivet, men väger desto tyngre när man är där, när man
verkligen känner det. när, vad det nu är, får tillbaka sitt värde.

jag avslutade augusti med mastering session hos mina nya tryckare
och just det känns ännu mer hemma.
studion håller doften av papper, bläck & kaffe.
strykandet över fine art papper håller på något vis hela mig.
allt faller på plats och när jag öppnar dörren ut mot gatan,
med rullar under armen och plötslig höst i luften, verkar alla,
kanske allt, på min väg mot ett café, le mot mig. 

jag möter upp min lilla familj där och känner så starkt,
så fullt av lugn, - att det är ännu mer jagän på ett tag som sitter där,
lutandes in över mer kaffe & kärlek, ark med fotografier 
och skratt, delade tankar & idéer. 






i höst ska äntligen min egen lilla print shop öppna sina digital dörrar.
och jag är tillbaka där jag började, fast alldeles ny.
för att nu vet jag mer om tyngden, mer om dess värde.
värdet i att vara sig själv. att förbli sig själv.
och i att känna sig hemma där. 

tack för Era underbara ögonblickliga hälsningar och frågor i brev.
lämna så gärna tankar eller frågor efter Er även här.
det är så fint med den lite längre dialogen som kan uppstå.
jag hoppas den ska se en ny höst, den med.
jag längtar efter just den, - dialogen. utbytet.
i riktiga ord och inte bara rutinmässiga, gula symboler.
att liksom stanna till med någon, lite lite längre.
som om ett riktigt möte, med en främling på en parkbänk.
ibland är det då man är som allra mest sig själv.








jag hoppas vi ses där,

h





image n°1 & 5 | a welcome home on our front door
image n°2 | contact sheet of my work for the print shop | etc
image n°3 | flowerhead will be available to buy as a print
image n°4 | bones will too
© hannah lemholt photography


//





september came and we're back at home.
at home with breathlessly high ceilings and sinous stucco,
with wobbly stacks of tea cups and magazines,
with the old-world bidet and countless rubber ducks.

i think about how sometimes you have to 'go away to find home'.
it sounds so trivial written down, but weighs all the heavier when you're there,
when you really feel it. when, whatever it is, - get its value back.

i saw august off with a mastering session at my new printers
and that felt even more like home.
the studio holds the smell of paper, ink and coffee.
stroking fine art paper somehow holds all of me.
everything falls into place, and when i open the door to the street,
with paper reels under my arm and there’s suddenly autumn in the air,
- everyone, perhaps even everything, on my way to a coffeehouse,
seem to be smiling at me.

i meet up with my little family and feel so powerfully,
so peacefully, - that it's even more me, than in a while, sitting there
leaning in over more coffee & love, sheets of photographs
and laughter, shared thoughts and ideas.




this autumn, finally, my own little printshop will open its digital doors.
and with it i'm back where i started, though brand new.
because i now know more about the weight, about the value.
of being yourself. of staying yourself.
and of feeling at home there.

i want to say thank you for your beautiful instant compliments
and thoughts & questions in e-mails.
please do leave them here to be loved too.
it’s so lovely, - the dialogue that sometimes develop here.
i hope it will see a brand new autumn, it as well.
i long for just that, - the dialogue. the exchange.
in real words and not just colorful characters on routine.
to somehow suddenly be in an interlude with someone.
as if were it a real encounter with a stranger on a park bench.
sometimes that’s when you are the most yourself.


i hope to see you there,

h



THE SIGH

$
0
0





sommaren tycks ta ett sista andetag och ger oss varma vindar,
kvällar vid havet, glödande rosa solnedgångar,
lata middagar på filt och hetta på ryggen där vi sitter
och njuter som aldrig förr på vippiga café-stolar.
och så andas hon ut, en sista suck medan vi sover i månljus,
- & med öppet fönster mot vågorna.

när vi vaknar är himlen grå som en mjukt stickad ullpläd.
den flortunna gardinen böljar vilt i stora vita vågor, in i den långa
korridoren och det faller tunga droppar mot de stora
palmbladen på innergården. in på oss, där vi står i fönstret.
dã-dã-dã pekar cassius med nyvaken blick,
storögd inför sitt allra första regn mot huden.
vi betraktar hur det blir morgon, utan att solen
ens orkar fram under täcket.







några fotografier från plåtningen av fira s/s '17 look book eternal summer,
får illustrera, tillsammans med det sista minnet av den där fantastiska vallmon.
vi ska låna en stund sommar till. flyga till ibiza på bröllop.
där har vi inte varit sedan den där kvällen när jag flög in från ett håll
och m från ett annat, när vi träffades öga mot öga för allra första gången.
den kväll vi träffades i the hard rock's lobby och livet förändrades,
skulle det visa sig, - för alltid.








jag hoppas att Ni njuter Er sommar's sista andetag.


h


shoot | fira s/s '17 eternal summer
muse / model | lina lindholm
mua & hair | jossi madsen
assistent | emma lemholt
© hannah lemholt photography

//



summer seem to take one last breath and give us warm winds,
evenings by the sea, glowing pink sunsets,
lazy dinners on a blanket and warmth on our backs where we sit
and enjoy ourselves, as never before, on wobbly coffee shop chairs.
and then she breathes out, a last breath while we are sleeping in the moonlight,
and with windows open toward the sea.

when we wake up, the sky is grey as a softly knitted woolen blanket,
the gauzy curtain billows wildly in huge white waves,
into the long corridor and heavy raindrops fall on the big palm leaves
out in the courtyard, in on us where we stand in the window.
dã-dã-dã cassius points with newly awaken glance,
dewy-eyed at his very first rain against skin.
we observe how morning breaks, without the sun
even showing a leg from under the covers.



i’ll let some photographs from the shoot for
fira s/s '17 look book eternal summer illustrate,
along with the last memory of those stunning june poppies.
we’ll borrow a moment of summer more,
as we’re flying out to ibiza for a wedding.
we haven’t been back since that night i flew in from one direction
and m from another, that night we met face to face for the very first time.
the night when we met in the lobby of the hard rock and life changed,
as it turned out, - truly forever.


i hope you revel in your summer's last breath.


h




I WAS WRONG

$
0
0








det var slutet av september och indiansommar.
vi satt på caféer i stickat och drack skummig juice gjord på höstäpplen.
jag strök över det som då var en stor, rund mage och kände mig lugn.
älskade den där känslan av en ny start som hösten har med sig.
tänkte på första skoldagar och buketter av ny-vässade orange blyertspennor.
det var bara att börja skriva nya historier och bladen var också alldeles
blanka där de föll i virvlar mot bilrutan då vi körde hem.
jag skrev ner ett ode to autumn
där jag listade vad som var och vad som skulle komma.

det var slutet av september för över ett år sedan.
och jag hade fel, konstaterar jag nu, när jag vrider backspegeln
för att se bladen falla bakom oss.







jag skulle gå i kimonos och raggsockor och läsa ut 
sally mann’s självbiografi hold still.
jag skulle njuta av att ta det lugnare och vara här & nu.
jag gick väl i kimonos, det gör jag mest för jämnan.
men jag klämde också in mig i preggo-jeans & höga klackar och
kände mig alldeles utomordentligt någon annanstans,
när vi skålade till nattklubbsmusik under stjärnhimmeln på night tales,
 och det viskades som det bara kan i alkoholdimma,
- sådär högt så att alla runt omkring hör, men man själv kan
inte minnas att man haft en enda vettig konversation.
jag gravid och glas-klar på virgin mojitos.
och någon annanstans. långt därifrån.

sally mann’s hold still låg, visserligen läst en bra bit in i,
men sedan orörd och just stilla på sängbordet.
det blev för tungt och jag för ofokuserad.
för lätt någon annanstans.
långt från djupt i den amerikanska södern,
långt från ens just där & då, i vår stora vita säng.







jag skulle hinna så mycket och njuta av att ta det lugnare.
jag skulle bli mamma och hade en disig bild av det, 
ackompanjerad av hjärtljud i vildhäst-bankande nära mitt eget,
illustrerat av ultraljudsbilder lika tydliga som röntgenbilder,
men lika avslöjande som ett urblekt gammalt porträtt av
någon främmande människa, i en låda på loppis. 

det är oktober ett år senare och jag sitter i
kimono & raggsockor, med en bukett trubbiga
blyertspennor på skrivbordet. jag har ett lätt fladder 
i bröstet över allt jag skulle vilja hinna i dag,
eller bara medan m tar cassius på promenad för
att mata fiskmåsarna och köpa hostmedicin.

det ligger en helt annan bok på sängbordet,
också den oläst. och jag har glömt vilken det är.
den trängs med en trave tunna porslinskoppar som doftar
bergamott & honung. trängs med vita pappers-tussar
och genomskinliga nappar.








ungefär det enda jag hade rätt i är att vi
skriver en helt ny historia. vår.
den är brokig och tar upp all plats.
det blir inte mycket tid till andra böcker, bara denna.
någon sida är avriven mitt i en mening.
en annan får mig att skratta medan tårarna rinner.
instuckna  emellan dyker fotografier upp,
vissa är som blekta gamla porträtt, fast av förtrogen familj.
jag ser min älskade farfars drag plötsligt i cassius.
och det golvar mig nästan.

jag känner mig inte som en mamma.
jag känner mig fortfarande bara som mig,
en människa som älskar och tar hand om en annan
liten människa. och vi sitter återigen på caféer i stickat.
vi dricker kaffe och vänder ansiktet mot solen.
jag stryker över en litens duniga hår, skimrande guld
och känner mig alldeles lugn. jag är här & nu,
för jag börjar lära mig att om bara en liten stund,
när som helst, kan vad som helst hända.
en kopp faller i golvet, en servett behöver hittas.
en sida i en bok rivs ur. mitt i en mening.


och bladen är alldeles blanka, där de ligger i
drivor längs trottoaren när vi promenerar hem.
cassius skrattar förtjust när ett landar hos honom i vagnen.
sedan stoppar han det i munnen.
jag kommer att tänka på några rader av e.e. cummings

’since the thing perhaps is
to eat flowers and not to be afraid’


jag hade ett annat rätt.

kärleken,

h




photography | photo series gladiolus 
thank you | sara for the vintage 'hand'. i love it. and you.
quote | e.e. cummings, complete poems, 1904-1962
© hannah lemholt photography


//



it was the end of september and indian summer.
we sat in coffee shops wearing knitwear,
drinking foamy juice made from autumn apples.
i stroked what was then a big, round baby bump and i felt calm.
i loved that feeling of new beginnings that autumn brings.
i had thoughts about the first day of school
and bouquets of freshly sharpened orange pencils.
it was all about just start writing new stories..!
and the leafs were also all unwritten, where they fell in blank,
still twirls against the car window as we drove home.
i wrote down an ode to autumn
where i listed what was and what was yet to come.

it was the end of september over a year ago.

and i was wrong, i can confirm that now,
as i turn the rear view mirror to see the leafs fall behind us.

*

i was to float around in kimonos and woolen socks
and finish sally mann’s autobiography hold still.
i was to enjoy taking it slower and being just here & now.
i did do some floating around in kimonos, to be fair,
as i do that most anytime anyway.
but i also squeezed myself into preggers denim & high heels
and felt particularly elsewhere, as we toasted to night club music
under the starry sky at night tales and as there was whispering
in that alcohol-infused way, where the ’whispering’ is so
loud everyone around can hear, but you yourself 
can not remember one single meaningful conversation.
 me, pregnant and crystal clear on virgin mojitos.
elsewhere. away in the distance. 

sally mann’s hold still lay, although read well into,
but then untouched, exactly that; still on the bedside table.
it got too heavy and i too unfocused.
too easily elsewhere and far from the deep american south,
far from even right there & then, in our big white bed.

*

i was to get so much done, simultaneously enjoying taking it easier.
 i was going to be a mother and had a hazy image of it,
accompanied by the sound of a wild horse-pounding heart, close to my own,
- & illustrated by ultrasound images as clear as x-rays,
but as foreign as a faded old portrait of any stranger,
in a box at the flea market.

it's october, a year later and i sit in kimono & woolen socks,
with a bouquet of blunt orange pencils on the desk.
i have a slight flutter in my chest, made out of all the things
i would’ve like to have time for today,
or at least for the while m & cassius are gone to
feed the seagulls and buy cough medicine.

there’s some other book lying on the bedside table now,
also still, unread. and i have forgotten which one it is.
it’s jostling with a stack of thin porcelain cups that hold the
scent of bergamot & honey. gathered with white little
balls of paper and translucent pacifiers.

*

just about the only thing i was right about
is that we are writing a whole new story. ours.
it is multi-coloured and it takes up all the space.
there’s no time for other books yet, - only this one.
some pages are torn in the middle of a sentence.
other ones make me laugh as the tears flow.
sandwiched in between pages, photographs appear.
some are faded old portraits, although of long-familiar faces.
i see my beloved grandfather’s features suddenly
on cassius’s face. and it almost floors me.

i don’t feel like a mom.
i still feel like just myself, but now
a person who loves and takes care of a little human.
and we sit yet again at coffee shops in knitwear.
we drink coffee and face the sun.
i stroke a little one’s downy hair, shimmering gold.
and i feel calm. i'm just here & now,
because i’m beginning to learn that any minute,
anytime, anything can happen.
a cup falls to the floor, a napkin needs to be found,
a page in a book is torn out, mid-sentence.

and the leafs are all blank, where they lie in banks
along the sidewalk as we walk home.
cassius laughs delighted when one lands on him in the pram.
then he sticks it into his mouth.

i come to think of a few lines by e.e. cummings

’since the thing perhaps is
to eat flowers and not to be afraid’


i was right about one more thing.

that love,

h




THE FUTURE IS FEMALE

$
0
0








sand yrde runt sandaler. läder skyddade knän.
de slogs med sica's, - kortvälvda dolkar.
närkontakt. utan hjälm.
de var ovanliga, de kvinnliga gladiatorerna,
men de blödde samma röda som männen. 
två av dem, achillia och amazon,
är båda utrustade med gladius, - svärd,
på den marmor relief där de är avbildade och
som finns att se på the british museum.

här är mina achillia och amazon,
båda delar ur fotoserien gladiatrice.
de blev till över rött vin och med kinderna
blossande av djup inspiration.
blomman gladiolus, - eller svärdsliljan,
har alltid betytt något visst för mig.
för mig står de för en stark ryggrad och integritet,
ständigt knoppande;
uppåt, framåt..
med förvånande silkeslena blommor. 








mjukhet och styrka. the future is female.



med kärlek,

h



photographs are achillia and amazon from series gladiatrice
and will be found in my upcoming personal print shop
she’s model and my muse lina lindholm 
jossi madsen worked hair & make up
silky attire is from fira a/w'16 atelier september 
© hannah lemholt photography


//




sand whirled around sandals. leather protected knees.
they fought with sica's, short-curved daggers.
close encounter. without helmets.
they were rare, the female gladiators,
but they would bleed the same red as their male counterpart.
two of them, achillia and amazon are both fitted
with gladius, - swords, on the marble relief in which
they are both depicted
and that can be seen at the british museum.

these are my achillia and amazon,
both parts of the photo series gladiatrice.
they came to life on red wine and cheeks
flushed red in deep inspiration.
the flower gladiolus, or sword-lily,
has always meant something special to me.
to me they represent a strong backbone and integrity,
constantly budding;
upward, forward..
with surprisingly silky flowers.


softness and strength. the future is female.


with love,

h





LESSONS IN PRESENCE

$
0
0







jag tar ett steg tillbaka, står kvar vid dörren,
bara iakttar när de andra stiger in i sina grott-sviter.
jag vet på ett ungefär vad reaktionen kommer bli.
de är ju familj och jag har varit här innan.
 pappa tar sig för hjärtat och där förblir hans hand,
medan han går mellan rummen.
mammas ögon fylls av tårar till bredden.
för mig blir det ännu starkare den här gången.
kanske för att de är med. för att jag får uppleva det
med de flesta av De Mina omkring mig.
alla de kyrkor, tempel och kloster jag varit i,
från bali till toscana och där emellan,
tycks komma tillbaka till mig, alla på en gång
och inta mig i något av det mjukaste våldsamma slag.
och landa där. bli till ännu ett slags hemma







det är oktober och vi har rest tillbaka till matera.
vi bor ett tag där i grottstaden, gömd i klacken av den
italienska stöveln, på sextantio le grotte della civita,
- hotellprojektet som är gömt som en sann skatt,
i den äldsta delen av matera’s sassi, 'kvarteren av sten'.

golven är upptagna, just sten för sten, - & sedan tillbakalagda.

slitet mjuka gömmer de nu wifi, golvvärme och all modern lyx,
- dem & valven som höjer sig över oss, i honungsfärgad kalksten,
ständigt glödande i stearinljusens sken.

för mig handlar det om att allt på något vis skalas bort 
i

enkelheten av sten, trä och ljus. det talar så till något glömt.
något djupt inuti och evigt. 
att samtidigt också känna sig fullkomligt omhändertagen
av mjukheten och renheten, de goda dofterna,
- & att överflödet är så skickligt gömt,
däri finns också någon slags nyckel.
lika tung som den nyckel man får till sin grotta,
tio centimeter järn, - lika lätt är känslan.
lika lätt ger jag efter.

kanske är det den som är det där mjukaste våldsamma.
insikten. kanske för hur glasklar och lätt den är,
bland all tung sten.
insikten i längtan efter bara.. närvaro.








jag tänker mycket på det där under just oktober i matera.
där utsikten är slående ut över ravinen i murgia nationalpark.
där människor bott sedan stenåldern,
genom munk ordrar och herdesamhällen.
tänker på hur vi är någonstans långt borta ofta.
hur vi vänder oss bort, så lätt, från det & dem som är oss närmast.
lutar oss in över en mobiltelefon,
avskärmade framför skärmar.

det finns inga tv apparater på sextantio.
det är stilla, ganska tyst,
- & vill man så kan de många och stora stearinljusen
verkligen brinna dygnet runt bland all sten.
det får tiden att sakta in. andningen också.

på terassen kring olika gamla träbord och inne i
grottkyrkannär den är dukad ren efter frukosten;
med bara vitt linne och vilande klippta solrosansikten,
nu vända mot staerinljusens sken,
- sitter gäster utspridda medan klassisk musik slingrar
mellan stenarna. någon läser en bok över ett glas vin.
någon new york times över en kanna te.
papa upptas en stund i en bugande ritual med ett japanskt par.
det är inte bara jag som har en kyrka, eller ett tempel,
plötsligt inuti mig.

en eftermiddag ligger jag länge, länge
i ett skumbad med ett glas vitt och bara stirrar i taket.
försöker ta in hur vackert grottan omfamnar mig.
hur rent, torrt {!och tryggt allt känns omkring mig.
lyckas knappt ändå.
senare njuter jag också enormt av att
somna bort till en film, omslingrade, i i-pad'ens sken.
det är en balans. som med det mesta.

jag balanserar själv inte stadig alls än.
och jag har definitivt ingen gloria påsatt.
i så fall är den helt sne'. 
men jag tar funderingarna med mig hem i resväskan.
och jag längtar.
jag längtar efter något mer. inte tillbaka.
men fram.
fram till något där fler av oss hittat balansen.
där vi ser varandra, mer på riktigt igen.





 





det har hunnit bli november.
och vi är tillbaka hemma vid havet.
men först ville jag dela lite oktober med Er.
och all kärlek,


h



all photographs are taken at sextantio le grotte della civita
and there’s a reason the new york times deemed it
"one of the most extraordinary destinations in the world"
and that the times calls it "one of the ten most beautiful hotels
on the international scene". it truly is the luxury of emotion
thank you for having us again sextantio..!

the stills with tea pots and the portrait of m

is taken by babysister emma and edited by me.
it so happens she captured in a way what i touch upon here.
just the same, my Man, - i loved you before i even met you.
perhaps even when we were both just stars.
you are my constellation.

© hannah lemholt photography



//



i take a step back, remain at the door,
just observe while the others enter their cave suites.
i know roughly what the reaction will be.
they're family and i have been here before.
papa puts his hand on his heart and there it remains,
as he walks between the rooms.
mama’s eyes fill with tears to the brim.
for me it’s an even stronger experience this time.
perhaps because they are with us. because i get to experience
this with most of my family around me.
all the churches, temples and monasteries i’ve ever been in,
from bali to tuscany and in between, seem to come back to me,
seize me all at once and in one single sensation,
in the softest of violent blows.
and land there. yet another kind of home.

*
it's october and we’ve traveled back to matera.

we live for a while there in the cave city, hidden in the heel
of the italian boot, at sextantio le grotte della civita,
- the hotel project that is hidden as a true treasure,
in the oldest part of matera's sassi, the 'district of stone'.

the original floors are exhumed, stone by stone, - and then put back.

worn soft they now hide the wifi, underfloor heating
and all the modern luxuries.
them and the vaults rising above us, in honey colored limestone,
glowing constantly in candlelight.

for me it's about how everything is somehow stripped away

in that simplicity of stone, wood and light.
it speaks softly to something forgotten.
something deep inside, and eternal.
to at the same time also feel so completely taken care of
by pace and purity, the beautiful scent,
- and the fact that the abundance is so cleverly hidden,
also hold some sort of key.
as heavy as the key one receives to your cave,
ten centimeters of cast iron - as light is the feeling.
as lightly i give in.

perhaps it is that which is that softest violent. the realization.

maybe for how crystal clear and light it is, 
among all the heavy stone.
the realization of the longing for just .. presence.

*


i think quite a lot about that during october in matera.

where the panoramic view is striking
over the ravine of murgia national park.
where people lived since the stone age,
in monastic orders and shepherd communities.
i think about how often we are somewhere far away.
how we turn away, so easily, from that
and those, closest to us.
leaning in over a mobile phone, 
screened off before screens.

there are no tv-sets at sextantio.

it's still and silent.
and if one wish, the many and large candles
really can burn around the clock among the stone.
it slows down time. your breathing too.

on the terrace, around various old wooden tables
and inside the cave church, when cleared after breakfast;
left with only white linen
and slumbering trimmed sunflower faces,
now facing the candlelights shine,
- sit guests scattered as classical music meanders between stones.
someone is reading a book over a glass of wine.
somebody else the new york times over a pot of tea.
papa is occupied for a while in a bowing ritual with a japanese couple.
it's not just me who has a church or a temple,
suddenly within.

one afternoon i lie for a long time soaked in a bubble bath
with a glass of white and just stare at the ceiling.
i try to take in the beauty of how the cave embrace me.
how clean, dry {!} and safe everything feels around me.
i barely manage to.
later i also enjoy  immensely drifting off to sleep
to a film, intertwined, in the blue glow of the i pad.
it’s a balancing act. as with most things.

myself i'm not balancing steady at all yet.

and i’ve definitely got no halo on.
if so it’d be quite aslant.
but i carry the thoughts with me in my suitcase.
and i long.
i long for something more. not to go back.
but forth.
forth into something where more of us find the balance.
where we really see each other again.

*
november’s caught up with us.

and we’re back at home by the sea.
but first i had to share some october with you.

and all that love,

h







APERTURE

$
0
0






ett sällsamt vinterljus ligger över den lilla parken utanför.
så att allt som är i ljus blir bäddat i mjölkigt vitt.
havet ligger i ännu mer sällsam turkos,
alldeles stilla mot den stålgrå kanten himmel. 
det är isigt kallt mot huden men elefantgräset är spirande grönt,
växer vilt och vackert nedanför trappan till 'the nursery'.
jag tänker igen på hur fint det är med den dubbla betydelsen
för engelskans nursery. dagis. och plantskola.
knoppar som ska brista ut i blom. en skola för små träd.

i dag är den morgon när jag lämnar min son där för första gången.
en och en halv timme på prov känns som ett litet universum av tid.
och jag känner mig som om ihålig plötsligt.
jag har längtat efter egen tid. nu finns ingen längtan.
bara ett hål och inuti det vad som känns som ett ljudlöst eko.




på datorn svävar en snurrande regnbåge, invänder mot arbete.
jag gör en kopp te och försöker fånga stunden istället. just som den är.
tiden sträcker ut sig som en lat katt, randig på tvären.
en brandbil kör förbi utanför, sirenerna skär genom dov åska.
någonstans brinner det i regnet, tänker jag.
teet kallnar medan jag inväntar tiden.
vi har inte kommit ur huset i tid för något sedan han föddes.
i dag låser jag dörren utan att vänta in tiden alls.
hon får hinna i kapp mig nedför gatan.

kall och blöt möter jag en fotograf i hallen.
han har fotograferat alla barnen idag, berättar han.
jag vet inte hur han vet vems mamma jag är.
kanske säger jag det. jag är för suddig för att veta säkert.
cassius mumlar han och söker i sin stora kamera,
vrider fram till en bild och vinklar skärmen för att visa mig.
och där sitter han på golvet och tittar upp, in i kameran och in i mig.
hans lilla kropp i stickat. med lite utstående öron och sirapsmörka ögon.
hans mun är öppen och blicken likaså.
hålrummet i mig ekar som om av en avlägsen liten bjällra.
he’s gorgeous, ler fotografen och håller kvar min blick.
jag är matt, men har nog glansiga ögon.







 
en målare hjälper mig med vagnen nedför trappan.
det har slutat regna och ner över havet skickar solen silvriga spjut genom det mjölkigt vita.
och så är det ju. den där lilla himlakroppen i stickat är min apertur.
han är i sig en öppning. till världen.
genom honom glimtar jag ibland en abyss, vars djup gör mig yr.
och ändå, över alltihop, svävar en enastående ömhet.


kärlek,

h



the last photo is taken in the beautiful home of my friend
sara n bergman, by my baby sister emma.
the art on the wall is my fine art print 'private' 
- soon available in my personal print shop -
© hannah lemholt photography

//





there’s a wondrous winter light over the small park outside.
one that embeds all that is light in a milky white.
the sea is an even more wondrous tone of turquoise,
perfectly still against the steel grey edge of sky.
it is icy cold against the skin but the elephant grass is sprouting green,
grows wild and beautiful below the stone staircase towards the nursery.
i think again how lovely the double meaning is, translated to swedish,
for the english word nursery. daycare and garden centre.
buds that will burst into bloom. a school for trees.

today is the morning when i leave my son there for the first time.
one and a half hours of testing feels like a small universe of time.
and me as if suddenly hollow.
i have longed for time of my own. now there is no longer that longing.
just a hole, and inside it, - what feels like a silent echo.

on the computer screen hovers a spinning rainbow, opposes work.
i make a cup of tea and try to capture the moment. just as it is.
time stretches out like a lazy cat, striped crosswise.
a fire truck drives past outside and the sirens cut through dull thunder. 
somewhere there’s a fire in the rain, i think.to myself.
the tea turns cold while i await time.
we haven’t left the house in time for anything since he was born.
today i lock the door without abiding time at all.
she can catch up with me down the street.

cold and wet, i meet a photographer in the nursery hallway.
he has photographed all the kids today, he says.
i don’t know how he knows whose mother i am.
maybe i tell him. i'm too blurred to know for sure.
cassius he mumbles and search his big camera,
finding his way to the image. he angles the screen to show me.
and there he sits on the floor. looking up into the camera and into me.
his little body in knitwear. with his ears a bit protruding and syrupy, dark eyes.
his mouth is open and his glance too.
the hollow in me echoes as from a distant tiny bell.
he's gorgeous, smiles the photographer and holds my gaze.
i fell matt, but think i’ve got glassy eyes.

a painter helps me carry the pram down the stairs.
it has stopped raining and
the sun shoots silvery spears down the sea, through the milky white.
and that’s how it is. that little celestial body in knitwear is my aperture.
he is in an opening in himself. to the world.
through him i sometimes glimpse an abyss whose somber depth turn me faint.
and yet, over the whole, hovers an extraordinary tenderness.


with love,

h


THE WOMEN

$
0
0







november lämnade mig med en mening som blev kvar.

’all the women in me.
are tired.‘

när min reflektion ser tillbaka på mig i den antika guldspegeln i sovrummet,
där jag sitter på sängkanten just medan solen går upp,
är jag stilla tacksam att dess glas är sådär ogenomskinligt,
har svarta blinda fläckar av ålder. är ett mjukt god morgon
för en nu i skrynkligt svart siden och håret i oreda.
jag nyper rosor på kinderna, en fåfäng trädgårdsmästare.
kyssar som i slummer. hon är trött som stryker hans skäggstubb.







mitt kaffe. hans te. litens mjölk. i invand barfota dans.
eskimåpussar och plötsliga, klara, - mamma.
hon är trött som lyfter upp honom från golvet då.
men hon lyfter.
till höften och vidare upp i luften. upp, upp, upp.
håller honom högt i morgonljuset. allt för ett förtjust fnitter.

en hög brev och telefonen som brevpress.
svar som dröjt för länge och som fortfarande blir för korta.
systern. vännen. hon är trött som knappar in svar,
där hon sitter vid köksbordet under en sällsam stilla
och redan utmätt stund.
systern, vännen, trött på att vara trött.







kameran är tung i handen.
jag svarar på frågor runt vad jag gör,
går i cirklar över golvet och ber en stilla bön att
det sista ska falla på plats i dagarna som vecklar ut sig.
hon är trött som sorterar ord till fotografier.
men hon minns.
varenda titel och dikt. tonen i fotografiet.
min enda skärpa. bildminnet.

nästa vecka ska min personliga print-butik äntligen vara klar.
vi måste ju hinna skicka julklappar.
och jag är tillbaka i just det personliga.
det känns så rätt och så bra, ända in, förbi tröttheten
och för alla de delar som lever i mig.
som jag svarade när jag gick där i cirklar över golvet,
med telefonen inkilad mellan axel och öra;

my art..?
it’s not business. it’s personal.








in i december och långt vidare än så, tänker jag att det är okej att vara trött.
för mig var 2016 ett år som krävde,
som ställde det mesta på sin spets. 2016 ställde frågor.
jag tror att 2017 blir ett år som svarar. 
och så läser jag nya ord som fastnar, som får ta över;

i am obsessed with becoming
a woman
comfortable in her skin.

jag läser dem för henne på sängkanten,
för henne som barfota dansar i köket, för systern
och för vännen. fotografen också.

och för Er.








med kärlek,

hannah



image n°1, 4 & 5 | all for fira a/w'16 look book studio september |
model / muse : lina lindholm | hair & mua : jossi madsen |
location : ballroom blitzz 
image n°2 | a shot from the home of my amazing friend sara n bergman
featuring my fine art print 'shadow' from the upcoming print shop,
taken by babysister e.. thank you..!
image n°3 | fine art print 'private' shot in our home
quotes | "all the women in me. are tired." written by favorite nayyirah waheed
and new love - "i am obsessed with becoming a woman
comfortable in her skin" is written by sandra cisneros
inspiration | thought on the difference in years from
"there are years that ask questions and years that answer"
by zora neale hurston
© hannah lemholt photography


//





november left me with a sentence that remained.

'all the women in me.
are tired.'

when my reflection looks back at me in the vintage gold mirror in our bedroom,
where i sit, it seems, on the edge of the bed just as the sun rises,
i am stilly thankful that its glass is opaque like that,
has black blind spots of age. is a soft good morning
for one now in crumpled black silk and hair in disarray.
i pinch roses in my cheeks, a vain gardener.
the kisses are slumberous.
she's tired, the one stroking his stubbled chin. 

*

my coffee. his tea. buba’s milk. in an accustomed barefoot dance.
eskimo kisses and a sudden, all clear, - mamma.
she’s tired, she who lifts him up off the floor right then.
but she lifts.
to the hip and on, up into the air. up, up, up.
hold him high in the morning light. everything for a delighted giggle. 

a pile of letters and the phone as the paperweight.
replies that’s taken a long time and are still too short.
the sister. the friend. she’s tired, she who keys in replies,
where she’s sitting at the kitchen table for one
of those rare, and already meted, - moments of quiet. 

the sister, the friend, tired of being tired.

*

the camera is heavy in the hand.
i answer questions about what i do, how i do it,
walking in circles across the floor and pray a silent prayer
for the last pieces to fall into place in the days unfolding.
she's tired, she who’s sorting words for photographs.
but she remembers.
every title and every poem. the tone of the photograph.
my only sharpness. my 'image memory'.

next week, my personal print shop will finally launch.
i mean, we have to do it in time to send christmas gifts.
and with it  i’m back to just that, - personal.
it feels so right and so good, all the way in, past the tired
and for all the parts that live in me.
as i answered, walking there in circles across the floor,
with the phone wedged between shoulder and ear;

my art ..?
it’s not business. it’s personal.

*

into december and far further than that,
i’m thinking that it's okey to be tired.
for me 2016 was a year that demanded,
one that brought most to a head. 2016 raised questions.
i think 2017 will be a year that answers.
and so i read a new sentence that remains,
one that gets to take over;

i am obsessed with becoming
a woman
comfortable in her skin.

i read them to her sitting on the edge of the bed,
to her barefoot dancing in the kitchen,
to the sister, and the friend. the lover.
to the photographer too.


and to you.


with love,

hannah


x



PERSONAL

$
0
0






sådär står det inne i min egen print butik, 
som nu äntligen faktiskt verkar kunna slå upp dörrarna när som.
jag får en släng av tanken att det där kanske låter
överdrivet nostalgiskt eller melodramatiskt, eller både och.
likväl är det sant och grejen är ju, att jag försöker vara just sann,
även när det skaver eller när det riskerar bli klibbigt.

det är sant att fotograferandet på något vis översätter det mesta åt mig.
det tvingar fram saker jag inte förstått med huvudet,
eller velat än förstå med hjärtat. 
plötsligt har jag, på riktigt, stått där med ett stort tryck
av ett fotografi, månader ’senare’, en
en gånger en meters nyckel som stirrar tillbaka, säger
så Du är hemma nu..?

det tröstar också just därför. 
för då har ju någon del av mig både sett och insett,
för att sedan ta en väg som går.
gör att det är inte jag som går, det är vägen.
så att plötsligt kan jag komma ut på andra sidan,
i en öppen glänta, bortom att inte ha sett skogen för alla träd.
och där är, om än skarpt, så ett väldigt vackert ljus.








det ifrågasätter och det reder ut, ställer frågor och besvarar dem.
och för allt det, är det livet. utan det skulle mitt liv inte längre vara mitt.
jag har den enorma lyckan att det jag gör ger resonans också i
andra människor och därigenom privilegiet att kunna arbeta med,
- & leva på, det jag älskar allra mest att syssla med. 

jag tänker på en kommentar jag fick en gång här.
jag hade haft med ett citat, det där som säger
choose a job you love,
and you will never have to work a day in your life.
det är diskuterat om det är confucius eller någon annan klok,
men hon hade ju lika rätt som skrev där bland kommentarerna, att 
det där stämmer ju inte riktigt.

nej, det gör ju inte det. heltid är bara förnamnet och
blod, svett och tårar för en gångs skull bokstavligt talat sant.
och så just det där ensamma på gott ont, - på så vis att det är ur mig,
från början till, som nu, ända fram till Er, i slutändan.
ännu mer nu, med denna print butik,
utan ett företag som ’säljer mig’, emellan.
jag är tillbaka i mina rötter, fine art.
och det är bara jag. och Ni.



med kärlek,

hannah




image n°1 | fine art print wheelbarrow shot in the home of
amazing christina höglund, - thank you, beautiful you. 
image n°2 | prints emma, o'keeffe and seven years in the home of
my truly beautiful friend sara n bergman
image n°3 | print daydreamer
© hannah lemholt photography


//






the words up there are in my own print shop,
the one that now finally actually seem to be able to open its doors any time.
i get a bout of the idea that it might sound
excessively nostalgic or melodramatic, or both.
nevertheless it’s true, and the thing is that i try to be true,
even when it chafes or when it risks turning sticky.

it is true that photography somehow translates most things for me.
it compels things i don’t necessarily understand with the head,
or have wanted, yet, to understand with the heart.
suddenly i’ve found myself, really, standing there
with a big photographic print, months ’afterwards’,
a one times one meter key that stares back, saying
so, you're home now.?

it also consoles for that very reason.
because it means some part of me has actually both seen,
realised and actively taken a path that.. moves.
making it so that it’s not me that moves, it's the path.
so that suddenly i can come out on the other side,
in a clearing, beyond not seeing the forest for all the trees.
and there’s, albeit sharp, such a beautiful light.

*

it disputes and disentangles, asks questions and answers them.
and for all that, it really is life.
without it, my life would no longer be mine.
i have the vast bliss that what i create also resonates in
other people and thereby the privilege to work with,
- & live on, what i love most of all doing.

i think of a comment i once recieved here.
i had written a quote down, the one that goes
choose a job you love,
and you will never have to work a day in your life.
it is discussed whether it is confucius, or someone else’s, 
but she was equally right, she who wrote, among the comments, that
but that’s not really true..

cause no, it’s not really. working ’full time’ is just the beginning
and blood, sweat and tears for once literally true.
and then that solitary, for good and bad,
- in the way that it all comes out of me,
from the very beginning, to now;
all the way to you, ultimately.
even more so with this print shop,
without a company ’selling me’ in between.
i'm back to my roots, back to fine art.
and there’s just me. and you.


with love,

hannah

x





PERSONAL 2.0

$
0
0









så blev det då att vi hann få upp dörrarna ändå.
nu finns den där, min egen print butik.
hannah lemholt - personal - fine art photography 


där kan man läsa lite om min resa,
man kan fylla i sina uppgifter för att få nyhetsbrev när
det kommer nya lanseringar, limiterade upplagor,
- & tillfälliga sample sales..
och så kan man så klart köpa fine art tryck av mitt arbete.
ännu finns det dagar till godo, om man vill
ha något hos sig innan jul, vilket var mitt hopp med
att öppna precis nu,
att kunna göra det för dem som önskar.


i första rundan har jag lagt dit fotografier som
efterfrågats mycket, sådant som inte släppts tidigare.
sedan är tanken att det ska tillkomma lite under det nya stundande året,
som limiterade upplagor av utvalt arbete,
numrerat och signerat.


jag har också fått en hel del förfrågningar från butiker
som vill bli återförsäljare, fantastiskt fina sådana,
- men med all respekt så blir det, som det ser ut nu, inte så.
jag kallar butiken personal, för att det är så det känns.
det här börjar, har alltid börjat, - bakom min lins och min hud
och slutar, om man så vill, i Era händer, i Era hem.
det där är liksom lite heligt för mig, så är det.
och finns det just färre mellanhänder så kan vi,
nästan, se varandra i ögonen.









vi trycker allting i en hahnemühle certifierad print studio, giclée teknik,
vilket resulterar i vackra, arkiveringsbeständiga printar.
jag är redan förälskad i att få befinna mig där i print studion,
tar djupa andetag av den omisskänneliga blandningen dofter.
papper, bläck, kaffe och passion.


vi trycker på hahnemühle studio enhanced matt 210 gsm, 
som är ett matt bestruket papper med en slät yta.
alla tryck är präglade med en diskret embossing stämpel
för att garantera äkthet, som en relief av mitt namn i pappret alltså.
alla beställningar ur min print butik kommer med ett par
mjuka bomullshandskar on usför att Ni ska kunna packa upp,
- & senare hantera, Er nya konst med omsorg och kärlek.
något jag själv saknat när jag ivrigt velat lirka fram
just ett vackert ark ur ett rör, utan att direkt
lyckas sätta både ett och två suddiga tumavtryck på.


det finns mer att läsa om man är nyfiken,
- & fråga gärna om Ni undrar något. här med. 
egentligen ville jag mest titta in, som utlovat, och säga att
nu är dörrarna öppna.. välkommen..!


i mitt alldeles nu ska jag krypa ner mellan lakanen
med två av de allra finaste jag vet. det blir ett glas champagne,
en kopp te, levande ljus och säkert viskningar om nya,
spännande äventyr som god natt saga.


med kärlek,

hannah





self portrait and test prints
- the bigger print that is about to be framed is emma
the print shop is now found here
© hannah lemholt photography


//




and so it happened that we could finally open the doors.
now it's there, my own personal print shop.
hannah lemholt fine art photography.

there you can read a bit about my journey so far,

you can sign up for newsletters that'll be sent out only
when there are new launches, limited editions
- & the occasional sample sale.
and then you can, of course, buy fine art prints.
there's still days to go, if one wants delivery before christmas,
which was kind of my hope to be able to help you with,
by opening the doors just now. 

in this first round, i've put photographs in there that

are requested a lot, those that hasn't been released before.
the idea is then that photographs will be added,
in the upcoming new and exciting year,
such as limited editions of selected work,
numbered and signed.

i've received a lot of inquiries from stores and studios

who want to become retailers, some truly beautiful ones,
- but with all my respect, it won't, as it looks now, happen like that.
i've named this print shop personal, as that is how it feels..

this begins, has always begun, - behind my lens and my skin
and ends, if you will, in your hands, in your homes.
that's kind of sacred to me, that's the thing.
and also, when there are fewer hands in between,
we can, almost, as if look each other in the eye.

*

we giclée print everything in a hahnemühle certified print studio,
resulting in beautiful fully archival prints.
i'm already in love with finding myself there in the print studio,
taking deep breaths in with that unmistakable blend of fragrances.
paper, ink, coffee and passion.

we print on hahnemühle studio enhanced matte 210 gsm,
which is a matte coated paper with a smooth surface texture.
all prints are relief embossed with a discreet seal to ensure authenticity,
- like my name in a small corner relief that is.
orders from my personal print shop come with complimentary 
soft cotton gloves, for you to be able to unpack,
- & later handle, your new art with care and love.
something i've been missing when i've eagerly wanted to
winkle a beautiful printed sheet from a tube,
without straight away managing to put both one and two
smudgy thumbprints on the paper.

there's more to read if one is curious,
and feel free to ask if you have any questions. here too.
i mostly wanted to stop by and, as promised, say that
the doors are open now.. welcome..!

in my own just now i'm gonna snuggle up between the sheets,
close, close to two of the loveliest people i know.
they're waiting. along with candles, a glass of champagne,
a cup of tea and presumably whispers about new,
exciting adventures for tonight's bedtime story.

with love,

hannah

x






A CHRISTMAS MINIATURE

$
0
0








vi sitter alla tre runt vårt köksbord.
tekopp, kaffekopp, litet glas mandelmjölk.
de många ljusen i den stora gamla kyrkoljusstaken brinner i dunklet,
droppar stearin ner på en hög med julkort.
han virar sytråd, jag håller, liten pysslar med ett
blad eukalyptus; vänder och vrider med stor koncentration.
vi har lånat en av hans galgar i miniatyr,
för det som i år blir den enda lilla viskning av doft
och ensamma påminnelsen om jul här i vår lägenhet.

vi ska resa till sverige och julen där.
till en MoFa som bakar och lagar mat med vana, kärleksfulla händer.
han har sagt det själv, när livet bränt till omkring oss,
- '.. och allt jag kan göra är att laga mat..'
då har jag tänkt
vet Du inte än att just det är det finaste Du kan göra..?

timmarna i köket, i cirklar mellan vask och spis,
i det språk som är hans. saffran och vitt vin.
japanska sylvassa knivar och kökshandduk över axeln.
jag hoppas att Du vet, pappa. vi vet.
spartanen har redan något drömskt i rösten,
när han frågar strax innan vi somnar
vi kommer nog inte fram så sent att det inte blir middag..?
aldrig..! ler jag i mörkret.

vi ska resa till sverige och julen där.
till en MoMo som kommer ha letat runt efter vars ett
trearmat stearinljus i miniatyr, som kommer sitta fastklämt
runt tallrikarnas kant med såna där gammaldags hållare för julgransljus.
som kommer ha köpt surdegsknäcke, fantastiska ostar,
och har köat i timmar för den allra godaste sillen hos favoritfiskaren.
som säger inte köpa julklappar i år,
- Ni är presenterna. bara VAR.. här med oss.








vi ska resa till sverige och julen där.
mitt hjärta är stilla. liten's första jul. och allt passar.
det här är precis vad vi behöver. 
firande i miniatyr. till brädden fyllt av omtanke,
av kärlek,

hannah




x





all three of us sit around our kitchen table.
a tea cup, a coffee cup, a tiny glass of almond milk.
the many candles in the big old church candelabra burns in the dusk,
drips candle wax down on a heap of christmas cards.
he winds sewing thread, i hold, the baby potters with a eucalyptus leaf;
twist and turn with dewy-eyed concentration.
we've borrowed one of his hangers in miniature,
for that which this year becomes the only little whisper of
fragrance and solitary sign of christmas in our flat.

we're traveling to sweden and christmas there.
a grandpa MoFa baking and cooking with skilled, loving hands.
he's said it himself, when life has burned around us;
- '.. and all i can do is to cook ..'
i've thought
don't you know yet that that's the most beautiful thing you can do..?

hours in the kitchen, in circles between the sink and stove,
in the language that is his. saffron and white wine.
sharp-edged japanese steel and a kitchen towel over the shoulder.
i hope you know, papa. we know.
the spartan already speaks in a dreamy voice,
when he asks just before we fall asleep
we won't arrive so late that we won't do dinner..?
never..! i smile in the darkness.

we're traveling to sweden and christmas there.
a grandma MoMo that will have been searching for those our
traditional three-armed candles in miniature, which will then be held
by those antique christmas tree candleholders;
one on the edge of each bottom plate around the table.
a MoMo who will have bought sourdough crisp bread and amazing cheeses
and who's queued for hours to buy the tastiest herring from the favorite fisherman.
my mama who says don't buy christmas gifts this year,
- you are the presents. just BE.. here with us.

we're traveling to sweden and christmas there.
my heart is still. our baby's first christmas. and everything.. fits.
there's nothing we need more.
a christmas in miniature. filled to the brim with care.
with love,

hannah







Viewing all 208 articles
Browse latest View live