honeypieLIVINGetc

because my dearest friend always sing it to me, in her husky magic voice

sent fredag eftermiddag körde vi mot brighton och hove.
det var liksom dags att känna på den där platsen som vi lutar oss över
i lägenhetsannonser, lysande emot oss på i-pad'en om kvällarna.
det var redan mörkt när vi kom fram och havet kunde bara anas;
som ett dovt ljud, som en vag doft, som ett eget väsen.
som känslan av att ett möte med någon efterlängtad är nära.
jag blir alldeles svag i knäna, skrattade jag förundrat.
och precis så var det. medan vi svängde runt bilen där på
brunswick square blev jag knäsvag och det kändes i hela mig
att det här, - det här betyder någonting.

och det gjorde det. på flera vis.
när kvällen föll fann jag att det enorma fönstret i vårt hotellrum
gick att dra upp, - & kliva genom och ut på balkongen, sådär som på film.
så det gjorde jag. och m efter. där stod vi och gungade i famnen på varandra
och tittade mot havet i mörkret och tystnaden.
tills m började prata. tills jag blev knäsvag alldeles om igen.
när han gick ner på just, - knä.
tills jag sa ja.

och så kom det sig att jag nu bär en ring där på fingret.
och så kom det sig att jag plötsligt förstår vad allt det där faktiskt handlar om.
och så kom det sig att vi känner oss som om magnetiskt dragna till
den där platsen, - & nog måste ta och flytta dit.
och så kom det sig att jag är ungefär konstant knäsvag
sedan förra fredagen.

’somliga säger att kärleken, den är en blomma,
- och du, dess enda frö.
att den är hjärtat så rädd att krossas, att det aldrig lär sig att dansa.
att den är drömmen så rädd att vakna, att den aldrig tar en enda chans.
somliga säger att kärleken, den är den som är så rädd att dö,
- att den aldrig lär sig att leva.’ *

jag säger att kärleken finns.
att den funnits där hela tiden.
och att det är allt du behöver veta.

h

//

late on friday afternoon we drove to brighton and hove.
it was sort of time to get a feel for that place that we’re leaning in over
in the shape of flat ads, gleaming against us from the i pad at night.
it was already dark when we arrived and the sea could only be sensed;
as a dull sound, as a vague scent, as an entity on its own.
as the feeling of that the meeting with someone longed-for is near.
my knees just got weak! i laughed in amazement.
and that’s just how it was. as we turned the car around brunswick square,
i was weak in the knees and completely filled up with the feeling that
this, - this means something.

and it did mean something. in more ways than one.
when the evening fell, i found that the huge window in our hotel room could be
pulled up, - stepped through, - & out on the balcony from, like in the movies.
and so i did. m too. and there we stood, swaying in each others arms,
looking towards the sea in darkness and silence.
until m started talking.
until i became weak in the knees all over again.
until he got down on just that, - one knee.
until i said yes.

and that’s how it came about that i’m now wearing a ring on that finger.
and that’s how it came about that i suddenly understand what all of that is all about.
and that’s how it came about that we feel as if magnetically drawn to
that place, - & probably have to get moving there.
and that’s how it came about that i'm just
about constantly weak in the knees since last friday.

’some say love, it is a flower,
- & you, its only seed.
it’s the heart afraid of breaking, that never learns to dance.
it’s the dream afraid of waking, that never takes a chance.
it’s the one afraid of dying, that never learns to live.’ *

i say love, it exists.
that it’s been there all along.
and that that’s all you need to know.

h

* ’the rose’ lyrics - bette midler

in emellan arbete, som liksom fallit på plats även här, och helger som tycks ha vingar,

- är mina drömmar & önskningar så många att de spränger sömmarna.

samtidigt finner jag min kärlek för precis nu, här, idag; mer fullkomlig än någonsin.

och in emellan där hann även hösten ta sin plats.
den kurar ihop sig hos oss, bland stickade benvita tröjor i alldeles nya mönster;

en mjukare vit himmel

och omslutande sjalar i grålila kashmir;

som molnen är just innan regnet, hänger i svällande skyar.

jag skickar ett kort sms. skriver ner bara precis vad som är.

i was just washing up some tea cups,

looking out into the gardens

and the wind whirled in the trees

and whistled in the air

and i thought to myself

i can’t wait to spend autumn with you.

and every other season to come.

wardrobe | image n°1 : hanged man eco fur vest by karavan clothing |
cowrie shell bra from spell |
image n°5 : fira a/w'14 star crossed lovers look book

model | lina lindholm

hair & make up | jossi madsen

details | vintage wood candlesticks are LW

thank you | all you lovely strangers who move me constantly
with all your beautiful wishes for me. yes, you.

tech specs | canon eos 5d mark II / canon ef 50mm 1:1.4

© hannah lemholt photography

in between work, that is falling into place in this new space,
and weekends that seem to have wings,

- my dreams & desires are so many that they burst the seams.

all the while i find my love for the

right now, the here, the today; more absolute than ever.

and in that in between, fall came and took its place as well. it curls up here with us,

among knitted bone white sweaters in all new patterns;

a softer white sky

and embracing scarves in muted grayish purple cashmere;

as the clouds just before the rain, hangs in swollen skies.

i send a short text message. write down just exactly what is.

i was just washing up some tea cups,

looking out into the gardens

and the wind whirled in the trees

and whistled in the air

and i thought to myself

i can’t wait to spend autumn with you.

and every other season to come.

jag har haft svårt att hitta orden. inte bara för att få dem att passa här,

utan att få dem att få plats i mig.
vill sortera tankarna som allt annat, göra som en mood board,
där allt har sin plats och de mörka färgerna blir vackra till silverkanterna.
man kan ju bli så oerhört trött på att vara liksom på insidan av sig själv hela tiden.

utöver kärleken, som är ren och spirar, tycktes det mesta mig plötsligt ha förmultnat.
hårddiskar med år av fotografier klappade ihop, gick visserligen att rädda,
men det var liksom bara grej på grej som brakade samman
eller gick sönder och det var svårt att göra annat än att försöka lappa ihop
och försöka reda i röran. så fick jag plötsligt känslan som kan dyka upp ibland,
- att allt det här kanske försökte säga mig något.

det kan kännas hur jobbigt som helst att förflytta sig när det är tungt,
att resa sig igen då, att resa. i alla fall för mig.
men så tror jag ju att livet är vist, att det ger Dig det Du behöver.
så resa var jag tvungen till plötsligt, för en fotografering.
och det kan säkert tyckas vara det allra enklaste i världen,
att få resa till paris, eller bali, eller marrakech. lyxigt därtill.
och det är det allra oftast, mest av allt själsligt, - & speciellt i backspegeln.
men är man tunnhudad är det inte alltid självklart eller enkelt.
det är det där - jag gör det ändå - som allt handlar om.

av en tillfällighet hittade jag en vacker dovt grålila skrivbok
när jag skulle köpa kaffe och frukt till resan.
på tåget plockade jag upp den och bröt den öppen,
sådär som man måste med nya böcker med oskrivna sidor.
och det fanns en så vacker igenkänning i det där,
jag fyllde den ena skrivboken efter den andra med överdrivet snirklig text,
så snart jag lärt mig skriva som barn och fullkomligt spillde sedan
tonåringens överdimensionerade känslor ut över sidorna,
så att det rann över kanterna på de där tygklädda, asiatiska dagböckerna
med drakar, - & rött sidenband för att hitta vägen.

bara några få timmar av inre & yttre resande senare var jag
sammanförd med de finaste av tjejer i paris, och våren hade hunnit före.
så blev det dagar av möten och samtal, av fotograferande, av tårar och skratt,
- & jag tror att vi tog igen samtliga tre år vi arbetat ihop, där pauser existerat endast i
form av möjligtvis en stående kaffe och en näve nötter, under dagarna i paris.
vi åt luncher & middagar med michelin stjärna i kanten. vi bodde på slott.
vi sågs åter, uppklädda, efter vars ett långdraget skumbad i drömbadkar,
varav mitt så stort att jag höll på att drunkna vid inte mindre än två tillfällen.

men paris är en alldeles egen historia.
den kommer jag tillbaka till när bilderna är klara.
i dag ville jag mest dela med mig av den där känslan jag fick medan tåget
dundrade fram mellan london och paris. den där känslan som finns in mellan de ord
jag tillslut skrev ner, med överdrivet snirklig text, i den nya skrivboken.
det där att saker måste få gå sönder, måste få förmultna,
- så att det nya kan växa på riktigt. om det ska gå att urskilja ljuset.
det där att rädda, osäkra; det är vi alla ibland.
att det är det där - jag gör det ändå - som allt handlar om.

för mig är det det som är att vandra orädd.

kärlek,

self portrait | wolf clan shaggy cardi by spell & the gypsy collective
flat lay | print from the LW photo art calendar '15 by sara & me |
paris card & weekend in paris mini city guide by favourite underwearables |
current obsession is hand creams and mostly now the byredo bal d'afrique one | etc

street | beautiful door and details from the streets of beautiful paris
model | lina dances among the bess nielsen installation of dresses in the atrium of merci
wearing arnhem kimono, fleetwood tee dress & wild ones bells from spell - all from kiss johanna
room | my heavenly bed at chateau de courcelles | thank you for knowing exactly what we needed..
mua & hair | paris / on lina : magic mini jossi madsen
music | R.E.M.’s classic walk unafraid cover by first aid kit
© hannah lemholt photography

±

i've had a hard time finding the words.
not only to make them fit here, but to get them to fit in me.
been wanting to sort the thoughts, like everything else; make a mood board,
where everything has its place and where the dark is beautiful against silver edges.
one can feel so incredibly tired at times, of being like on the inside of oneself all the time.

other than our love, which is pure and spiring,
it seemed to me suddenly that most else had mouldered.
hard drives with years of photographs collapsed,
and however much they turned out to be retrievable in the end,
it was like thing after thing kept giving out, breaking down.
and it was hard to do much else than trying to patch up, sort out & unravel.
suddenly i got that feeling that may surface occasionally,
- that maybe all of this is trying to tell me something.

-

it can feel so hard to even move when it is heavy like that,
to get up, go out. to go. at least for me.
but i also think that life is wise, that it gives you what you need.
so to go, to travel, i suddenly had to. for a shoot.
and i’m sure it can seem like the easiest thing in the world,
getting to travel to paris, to bali, or to marrakech. a luxury too.
and it is most of the time, most of all mentally & spiritually
- and especially seen in the rearview mirror.
but if you have thin skin it’s not always obvious or easy.

it's that - i’ll do it anyway - that it’s all about.

by chance, i found a pretty, matte notebook in dusted purple
when i was buying coffee and fruit for the trip.
on the train, i picked that book up and forced it open, as you have to
when it comes to those untouched books with unwritten pages.
and there was such a beautiful recognition in that,
as i would fill one book after the other with exaggerated squiggly text,
as soon as i learned to write as a child and then completely pour the
teen's over-dimensioned feelings out over the pages,
so that it flowed over the edges of those fabric-covered asian diaries
with dragons, - & red satin ribbon leading the way.

-

only a couple of hours of internal & external traveling later i was reunited
with two of the loveliest girls in paris, and spring had arrived just prior.
it turned into days of encounters & conversations, of photography, of tears & laughter,
- & i think we might have made up for three years of working together;
where breaks consist only of possibly a coffee on the go and a handful of nuts,
during the days in paris, having lunches & dinners in dishes with michelin star trimming.
we stayed at a castle. we met up in the corridors, dressed up,
after each having everlasting bubble baths in bathtubs of dreams,
of which mine so large i almost drowned in, on no less than two occasions.

but paris is a story all of its own.
i’ll come back to it when the photos are finished.
today i wanted mostly to share with you, that feeling i got as the train thundered
between london and paris. that feeling that is now in between the words i
finally wrote down, with exaggerated squiggly text, into the new notebook.
the fact that things need to be broken, need to moulder,
- for the new to grow just right. for it to be possible to distinguish the light.
it is that thing, that afraid, uncertain; is something we all are at times.
but it's that - i’ll do it anyway - that everything is about.
to me that’s what it is to walk unafraid.

with love,

h

mitt i den kallaste av vintrar, fick jag ord sända till mig från en vacker en.
ord som ekade för oss båda, om vad vi valt, oberoende av varandra;
om hur vi valt att leva och vart det sedan tagit oss.
jag vill låta de där orden gå i arv till Er, mitt i längtan efter en ny vår,
tillsammans med en del av fotografierna från frankrike och den look book
vi satte samman för kyss johanna, - la Belle Heir.
den Vackra Arvingen..

-

in the midst of the coldest of winters, i was sent words by a beautiful one.
words that echoed of what we had chosen, independently from each other;
how we had chosen to live and where it had subsequently taken us.
i want you to inherit those words now, in longing for a new spring,
- & along with some of the photographs from the days in france
and the look book we put together for kiss johanna - la Belle Heir.
the Beautiful Heir..

"You ruin your life by choosing the wrong person.
What is it with our need to fast-track relationships?
Why are we so enamored with the idea of first becoming
somebody’s rather than somebodies?
Trust me when I say that a love bred out of convenience,
a love that blossoms from the need to sleep beside someone,
a love that caters to our need for attention rather than passion,
is a love that will not inspire you at 6am when you roll over and embrace it.
Strive to discover foundational love,
the kind of relationship that motivates you to be a better man or woman,
the kind of intimacy that is rare rather than right there.
’But I don’t want to be alone’, we often exclaim.

(...)

Be alone.
Eat alone, take yourself on dates, sleep alone.
In the midst of this you will learn about yourself.
You will grow, you will figure out what inspires you,
you will curate your own dreams, your own beliefs, your own stunning clarity,
and when you do meet the person who makes your cells dance,
you will be sure of it, because you are sure of yourself.

Wait for it.
Please, I urge you to wait for it, to fight for it,
to make an effort for it if you have already found it,
because it is the most beautiful thing your heart will experience."

och med det;
tack för all den kärlek Ni visar mig här.

-

and with that;
thank you for all the love You show me, here.

x,

h

shoot | look book la Belle Heir for kiss johanna
team | model : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen
location | chateau de courcelles | thank you..!
wardrobe | caught up in the magic kimono by girl on a vine
and circle y necklace by dogeared all from kiss johanna
words | from how to ruin your life (without even noticing that you are)
written by bianca sparacino - read the rest here

© hannah lemholt photography

vi flyger till sverige i en enda röra av tidsoptimism & varmvattenkranar som plötsligt
fått eget liv och inte alls vill låta sig stängas av efter morgonens skumbad.
det är som att även detta stämmer. detta är också som en röd tråd genom mitt liv,
m's liv, nu vårt liv. dessa små blinkningar av kaos. (kanske ska vi inte bli alltför bekväma.)
och så oss, - kramandes, eller skrattandes, i dess öga, i vårt alldeles egna lugn.
ha! ten minutes to spare! cup of tea, my darling?

mamma och pappa möter upp med långa kramar som sakta töms på längtan,
kvällsmat och levande ljus. och så trängs vi återigen i den smala sängen på vinden,
på det allra finaste av sätt; staplade tekoppar & flackande ljus som samsas på det
gamla rullbordet från min studio, - & en saknad katt spinnandes oss till sömns.

några påskdagar får vi så, tillsammans.
vi lagar mat och dricker vin. fotograferar några av de tryck som ska
in i min kommande, egna lilla print shop. det finns vår i luften. och fjärilar.
m försöker, envist och försiktigt, ta dem en & en och allihopa i kupade händer
och släppa ut dem i trädgården. jag tror att de trivs ganska bra bland fjädrar
i grönskande ris, musik & sällsamt vackert ljus. vill vara med och fira.
vi lämnar dem bara för att åka tillbaka till kafferosteriet på österlen,
där ljuset är alldeles magiskt och allt är när-odlat & nästgårds-bakat.
bella smälter mitt hjärta som ost, där hon sitter vid bordet,
nästan precis två år senare, i vad som tycks som evig väntan
på några av de godaste stenugnsbakade pizzorna vi någonsin ätit.
tiden suddas ut. tiden blir allt tyngre, - ett allt viktigare väsen i sig.
vi slåss lite, tiden och jag,
om nog av henne för allt älskande som ska hinnas med.

vi flyger tillbaka till london i en enda röra av tidsoptimism & en lång lista
med måsten som inte hanns med. men det är som att även detta stämmer.
detta är också som en röd tråd genom mitt liv, m's liv, nu vårt liv.
dessa små blinkningar av kaos. (kanske ska vi inte bli alltför bekväma.)
och så oss, - kramandes, eller skrattandes, i dess öga,
i vårt alldeles egna lugn.
ha! ten minutes to spare! cup of coffee, my darling?

och lite så är det. m gör te och jag gör kaffe.
vi tar med oss london till sverige och sverige tillbaka till london.
och det är tur att han är på riktigt som min andra hälft,
annars vet jag inte hur det skulle gå med att sakna en familj så,
att redan innan planet lyfter för att ta oss hem,
har den där längtan börjat fylla kroppen igen, den som
vi varje gång sedan måste kramas länge för att tömma oss på.
tiden kommer aldrig, aldrig att räcka till
för allt älskande som ska hinnas med.

med kärlek,

h

shoot | personal & some for my upcoming little print shop
team | babysister e shoots me and i edit - an eternal thank you
wardrobe | favorite caught up in the magic kimono by girl on a vine - kiss johanna
music | lost in the light by bahamas
thank you for the butterflies
© hannah lemholt photography

//

we fly to sweden in a mess of time optimism & hot water taps that suddenly
takes on a life of their own and refuses to turn off after the morning's bubble bath.
it's like this too is just right. this too is like that red thread
through my life, through m's life, - & now through our life.
these little flashes of chaos. (perhaps we shouldn't get too comfortable.)
and then there’s us - hugging, or laughing,
in the eye of the storm, in that calm of our own.
ha! ten minutes to spare! cup of tea, my darling?

mom and dad meets up with long hugs that slowly empties us all of longing,
supper and candlelight. and there we are again, huddled in the narrow bed
up in the attic, in the most beautiful of ways; stacks of tea cups
and flickering candles crowding on the old trolley table from my studio,
- and a cat that’s been so missed, purring us to sleep.

we get to spend some easter days together.
we cook and drink wine. photograph some of the prints that are
to be part of my soon to come small printshop.
there is spring in the air. and butterflies.
m trying, stubbornly and carefully, taking them all one by one
in cupped hands, - to place them in the garden.
i think they’re quite content among bouquets of feathers on budding twigs,
flowing music & that wondrously beautiful light.
wanting perhaps to participate in the celebrations.
we leave them only to go back to ’the coffee roast’, where the light
is magical and everything served is locally cultivated & home grown.
bella melts my heart like cheese, sitting at the table, almost exactly the same,
but two years on, in what seems like a forever waiting,
for some of the most delicious stone oven baked pizzas we've ever had.
time is erased. time becomes heavier, - an increasingly important entity in itself.

we fight a bit, me and it. over enough of that entity for all the loving that
needs to be contained in my lifetime.

we fly back to london in a mess of time optimism and a long list of
must do’s that were not done. but it's like even that is just right too.
that too is like that red thread through my life, through m's life, - & now through our life.
these little flashes of chaos. (perhaps we shouldn't get too comfortable.)
and then there’s us - hugging, or laughing,
in the eye of the storm, in that calm of our own.
ha! ten minutes to spare! cup of coffee, my darling?

and that’s how it is. m makes tea and i make coffee.
we bring some london to sweden and some sweden back to london.
and it is such a bliss that he truly is my other half,
otherwise i’m not sure how i’d cope with all that longing of my family.
that missing that, even before the plane takes off to take us home,
has begun to fill the body up again,
- the one that we, each time have to hug long enough to empty ourselves of.
time will never, ever be entity enough for all the loving that
needs to be contained in my lifetime.

x,

h

jag plockar fram de här fotografierna från paris.

tänker att här i london, får jag frågan så mycket oftare;

vad har Du för religion, hannah?

jag tillhör ingen religion så, är det praktiska svaret.

jag tror på något större än oss människor.

och jag tror på ödet.

jag tror att vi kan styra en del av vårt öde.

jag hoppas att vi aldrig kommer att kunna styra allt.

jag tror att livet är mer än det vi kan se och ta på.

jag hoppas att det finns saker jag inte förstår,

är det längre, mer ärliga svaret.

jag tror på, som tranströmer skrev så vackert;

’inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.‘

jag tror på att ljus kan svälja mörker och att mörkret aldrig

till fullo kan svälja ljuset. jag hoppas jag har rätt.

jag tror på att vårt lidande skänker oss medmänsklighet med tiden.

jag hoppas att jag alltid kan utstå den väntan.

för jag tror att vi är gjorda för att framhärda, envisas,

- att det är så vi lär oss vem och vad vi verkligen är.

jag tror, efter att ha fått det bevisat, på att det finns kärlek,

en kärlek som är redo för just Dig.

kärlek där Du inte behöver locka eller låtsas,

förminska eller förstora, - för att mötas.

en kärlek som är större än så, en som är redo.

jag hoppas på den för varenda en.

jag tror att d e t hade gjort världen till en annan plats.

jag tror på en hel massa saker jag inte kan orden för

och jag hoppas på att aldrig helt kunna förklara.

som när jag plockar fram de här fotografierna från paris.

som när jag lutar mig in över skärmen, över bilderna & orden,

och plötsligt kisar, lutar mig allt närmare, ler, - & tänker

svävar inte den där stolen i raden till vänster i luften?!

vad tror Du på?

kärlek,

shoot | look book la Belle Heir for kiss johanna

team | model : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen

location | chateau de courcelles (etc) | thank you..!

wardrobe | savannah play dress& hendrix tiger bells by spell |

two poems bracelet by bjørg | karma& circle y necklaces by dogeared |
winter flower headband by filucca lou | all from kiss johanna

words | quote on grace by martin luther and

excerpt from poem romanesque arches by favorite author
tomas tranströmer - read the rest here

thank you for all that is inexplicable

and tranströmer, - for the words you left behind

i gather these photographs from paris.

i think to myself that here, in london, i’m asked the question

so much more often;

what is your religion, hannah?

i don’t practice religion in that sense, is the practical answer.

i believe in something bigger than us humans.

and i believe in destiny.

i think we can control & shape some of our destiny.

i hope that we’ll never be able to control everything.

i believe that in life there is more than what we can see and touch.

i hope there are things i do not understand,

is the longer, more honest answer.

i believe in what tranströmer wrote so beautifully;

’inside you vault opens behind vault, endlessly.‘

i believe that the light can swallow the darkness
and that the darkness never fully can swallow the light.
i hope i'm right.

i believe that our suffering renders compassion, with time.

i hope that i can always endure that wait.

i believe namely, that we are made to persevere, to persist,

- it's how we learn who and what we really are.

i believe, after it being proven to me, that there is love.

a love that is ready for you.

love where you do not need to tempt or pretend,

belittle or enlarge, - to really meet.

a love greater than that. one that is ready.

i hope for it to happen to each and everyone.

i believe t h a t would make the world a different place.

i believe in a whole lot of things i don’t know the words for

and i hope to never be able to fully explain.

like when i gather these photographs from paris.

like when i lean in close over the screen, over the images & words,

and suddenly have to squint, lean closer, smile, - thinking;

isn’t that chair in the line to the left floating in the air?!

what do You believe ?

att ha flyttat från ett gammalt soldattorp, mjukt inbäddat mellan fälten

till en brokigt & vilt pulserande storstad, är inte alltid utan friktion.

jag lämnar, som jag alltid gjort, min väska på barstolen och tänker att

där ligger den kvar när jag beställt lychée martinis.

det har den visserligen alltid gjort hittills också, men det kan ha
något med det vaksamma ögat hos en street smart spartan att göra.

m har vant sig också och vet att han måste hålla koll för två.

för aningen tuffare hud har jag fått, men jag kommer nog alltid att
i huvudsak ha just huvudet lite bland molnen, - & vill fortsätta tro att
det mesta och de flesta omkring mig, bär runt på godhet i regel.
då får undantagen & det andra hellre överraska mig.

och möjligtvis stjäla min väska.

när jag ser svanarna och hur de rör sig i den lilla floden som rinner igenom där

vi nu bor ett tag, i en gammal vapenfabrik med imponerande takhöjd,
- ser m de två typer som snabbt stannar till och byter kuvert mellan mörka bilrutor.

han vet vart de bästa klubbarna göms bakom oansenliga betongväggar,

sådär som london är ungefär världs-bäst på och där jag kan dansa halva natten.

han kan vilken dyster gammal trappa som leder ner till den mest magiska jazzklubb

och på så vis får han ständigt staden att spira asfaltsblomster för mig.

vad vi inte hade funnit var en faktisk butik för blommor.

jag har saknat en sån' där som är så mycket vanligare hemma och som även

danskarna är så fantastiska på. sådär operfekt perfekt med spännande sorters blommor,

lite känsla av äng och med enkelt, vackra vaser och slitna krukor.

så hittade vi helt oväntat 'the urban flower company', i mysiga crouch end,

på hörnet av en sidogata & vår väg mot vitt vin i kvällssolen.
och förälskelsen var omedelbar & fullkomlig.

jag hade inte kameran med mig den där kvällen i blomsteraffären,
så det fick bli lite glimtar från en del av sovrummet,
med en någon mörbultad bukett från the urban flower company.
skir & rodnande maiden blush syren och stjärnflocka med huvuden bland molnen
fick nämligen plötsligt hänga med bakom betong och asfalt, dricka drinkar
och andlöst titta på när halva natten dansades bort.

och det går fortsatt alldeles utmärkt att blanda
street smart & tunnhudad,

med kärlek,

h

stills | bouquet & vintage french glass jar vase from the urban flower company
on the 2014 guide to the city of london from this favorite shop |
the ranunculus was brought home by the spartan on a rainy day
(so i guess he does have a secret flower shop stash too)
wardrobe | the hints of birds & cherry blossom on the chair is
a beauty from mes demoiselles found on cirkus
© hannah lemholt photography

//

having moved from an old soldier cottage, softly nestled between the fields,
to a motley & wildly pulsating metropolis, is not always without friction.
i leave, as i’ve always done, my bag on the bar stool and think that
of course it’s still there, when i return from ordering lychee martinis.
and so far it actually has been, but that may have something to do
with the watchful eye of a street smart spartan.
cause m has gotten used to having to keep track of both of us.
i’ve developed slightly tougher skin here, but will probably always
& essentially have my head a little bit in the clouds,
- and actually want to continue believing that mostly and most of those
around me carry goodness in general.
the exceptions from that rule rather will have to surprise me.
and possibly steal my bag.

when i see the swans and how they move, in the little river that runs through
where we now live for a while, in an old arms factory with impressive ceiling hight,
- m sees the two characters briefly pulling over to exchange envelopes between dark car windows.
he knows where the best clubs are hidden behind the most unassuming concrete walls
in that fashion that london just does it and where i then dance half the night away.
he’s informed in what gloomy old stairways leads to the most magical jazz clubs
and thus he constantly has the city spiring asphalt flowers for me.

what we hadn’t found was an actual shop for flowers.
i was missing one of those that are so much more common in sweden, - & that the
danes do so amazingly. those imperfectly perfect ones, with exciting varieties of flowers,
a sense of meadows and simple, beautiful vases and worn pots.
but so, unexpectedly, we found 'the urban flower company', in cozy crouch end,
on the corner of a side street and our way to white wine in the evening sun.
and the crush was immediate & absolute.

i didn’t have my camera with me that night in the flower shop,
so it had to be small glimpses from some of our bedroom,
with a somewhat tousled bouquet from the urban flower company.
the sheer & flushed maiden blush lilac and astrantia with its heads in the clouds,
namely suddenly got to hang behind concrete and asphalt, drinking cocktails
and breathlessly watch when half the night was danced away.

and it is continuously just fine to mix street smart & thin skinned

with love,

h

det kom sig en gång, för Er som tror att så kan det gå till,

- att anden av en man stod framför en spåkvinna.

väldigt lång och lite sådär gammaldags stilig, beskrevs han.

med rena drag, stål-grått hår och silverskuggad käke stod han där,

bärande en skrivmaskin i stora, sträva händer, - och hade något att säga.

göm inte undan saker i lådor, hannah. där går de förlorade.

att det var farfar [fa'fa] var ordlöst självklart för oss alla.

vad han ville säga med det där var vi mindre säkra på.

två dagar senare bröt någon sig in i det stora förråd där jag,

sedan just bara två nätter tillbaka förvarade hela mitt hem mellan flyttar.

jag fann en dörr på glänt och en naken glödlampa lös upp rummet där

allt av vad som fanns kvar av vad jag ägde, låg utslängt över golven,

med den där någons jordiga skoavtryck spridda ovanpå.

all elektronik och annat med värde i pengar fanns kvar,

men varenda en av mina otaliga gamla hattaskar & skoboxar,

med varenda dagbok jag fyllt till bredden sedan jag lärde mig skriva,

alla noveller, texter & teckningar jag någonsin skapat

var borta.

så för några månader sedan kraschade båda mina externa hårddiskar.

på dem fanns varenda fotografi jag tagit, sedan den här resan började för några år sedan.

jag som om balanserade på slak lina under de där veckorna, mellan hopp & förtvivlan,

mellan oro att allt skulle vara borta och tilltro till att allt blir som det ska.

x antal tusenlappar och x antal hundra små böner senare var de räddade,

fotografierna, - om än spillandes vilt ur mappar med fel namn & konstiga datum.

det fick mig att tänka på den där mannen med silverskuggad käke,

bärandes en skrivmaskin & orden göm inte undan saker i lådor, hannah.

där går de förlorade.

så det här är för Dig, fa'fa. Du försvann alldeles för tidigt,

både från Ditt eget liv och ur mitt.

jag skriver fortfarande, fa'fa, - och så fotograferar jag.

och skulle det försvinna ur lådor och mappar, då finns det här.

på internet. ett påfund efter Din tid, som jag är ganska säker hade drivit Dig

till vansinne, utanpå Din, ska vi kalla den, - alldeles säregna galenskap.

jag vet också nu, som vuxen, att Du dock med all säkerhet hade

varit en av skuggorna i min statistik av läsare. en ständig, silvrig skugga

som lämnade efter sig de klokaste av ord.

lova mig att alltid förbli såhär nyfiken, hannah.

och så kom det sig att jag tänkte att jag då och då skulle dela med mig här,
åtminstone en liten del av allt det där som spiller vilt ur mappar
med konstiga namn och fel datum. fotografier. mina texter. ögonblick.
då finns de här. även om det inte blir fler inbrott, eller kraschade hårddiskar,
så ska de ju inte ligga gömda. först då går de förlorade på nå’ vis.

and if these pictures have anything important
to say to future generations, it's this;
i was here. i existed. i was young, i was happy
and someone cared enough about me in this world
to take my picture. *

med kärlek,

h

shoots | look book la Belle Heir for kyss johanna, for fira (various seasons),
interior piece with, - & at the home of stylist & shop owner jenny hjalmarson boldsen
models | lina lindholm& christoffer erneholm
mua & hair | jossi madsen
wardrobe | image n°1 & 8 featuring golden disc headband by filucca lou,
vintage lace fleetwood bells by spell - all kyss johanna
image n°11 & 13 featuring pieces from the current fira collection s/s'15
words | excerpt from my the hidden circus writings
quote | * from the movie one hour photo
© hannah lemholt photography

//

it came about, for those who think it can happen that way,
that the spirit of a man stood in front of a fortune teller.
very tall and that old-fashioned kinda handsome, he was described.
with clear-cut features, steel-gray hair and silvery shadowed jaw, he stood there;
carrying a typewriter in his large, rough hands, - and had something to say.

don’t hide away things in boxes, hannah. they’ll be lost that way.

that it was my grandfather [fa'fa] was wordlessly obvious to us all.
what he wanted to say with that we were less sure of.
two days later someone broke into the big storeroom where i,
since only two nights prior kept my entire home between moving houses.
i found a door ajar and a naked light bulb lit up the room in which
all of what was left of what i owned, lied tossed over the floor,
with that someones muddy shoe prints scattered on top.
all electronics and other items of value in money remained untouched,
but every single one of my countless old hat, - & shoe boxes
containing every diary i’d filled to the brim since i learned to write,
every novel, every poem and every drawing i've ever created
was gone.

and so, a few months ago both of my external hard drives crashed.
on them was every photograph i’ve ever taken, since this journey began a few years ago.
i was kind of walking a tightrope during those weeks, between hope and despair;
between worrying that everything would be gone
and having reliance that everything would be as it should.

x amount of bills, - & small prayers later they were rescued, the photographs,
- albeit spilling wildly out of folders, labeled with the wrong names & strange dates.
that got me thinking about the man with the silvery shadowed jaw,
carrying a typewriter and the words ‘don’t hide away things in boxes, hannah.
they’ll be lost that way.‘

so this is for you, fa'fa. you disappeared far too early,
both from your own life and out of mine.

i still write, fa'fa, - and i do photography now.
and were it to disappear out of boxes and folders, then it is here.
on the internet. an invention after your time,
which i'm pretty sure would have driven you half insane on top of
your, shall we say, - already a tad weird self.
i also know, now as an adult, that you surely would have,
however annoyed, - been one of the shadows in my statistics of readers.
a constant, singular, silvery shadow, - leaving the wisest of words behind.

promise me to always remain this curious, hannah.

and so it came about that i thought i’ll occasionally share here,
at least a small part of all that stuff that spills wildly out of folders,
labeled with the wrong names & strange dates.
my photographs. my words. moments.
and then they’ll be here.
even if there won’t be any more burglaries,
or hard drive crashes, they shouldn’t lay hidden somewhere.
only then are they ever really lost.

and if these pictures have anything important
to say to future generations, it's this;
i was here. i existed. i was young, i was happy
and someone cared enough about me in this world
to take my picture. *

en av de första gångerna jag minns att jag kände att jag fotograferar
var en kall januarimorgon för sex år sedan. det kändes, då, som att det
bara blev. men när de där trevande fotografierna sedan bildade
en serie - foghorn blues - & sattes ihop med en anteckning i dagboken,
sa de ändå en del, mellan vingar & dimmig pastell,
om min ständiga dragning till fåglar.

sedan blev det en första serie självporträtt med fåglar
och fjädrar - oiseau étrange - strange bird,
för sådär kan det ju kännas ibland, eller för mig i alla fall;
som att man är en främmande fågel.

flera år senare kom fotografiet sky circles till,
för love warriors. den vita duvan på vännen marie's rygg,
innan någon av oss visste att hon var på väg att bli sjuk.
nu är hon ute på andra sidan, efter cellgifter och en kamp jag inte
ens kan ana tyngden av, bara stumt beundra och vara enormt
tacksam över att hon vann.
nu står hon där, med svart korp mot sin krigarkropp.

hon står inte ensam.
bredvid finns ugglan som ingöt respekt i oss alla
med sin blick som tycktes se rakt igenom oss, och kanske
även långt bortom det, när vi fotograferade i skottland i höstas.
history of the senses är den döpt till.

två ugglor till, flygande, hör också till, - & så är vi tillbaka till
de där dimmiga pastellerna och vingarna ur min historia.
och när jag tittar på dem nu, såhär, blir jag så berörd.
berörd över resan från då, i mig själv,
sedan den där vintermorgonen när det var mjukt dimmigt och jag
satt med uppdragna raggsocksfötter i ett övergivet lusthus,
med kameran ovant redo, varm choklad rykande bredvid på träbänken
och jazz i hörlurarna. berörd över de människor & varelser
jag får möta och arbeta med.
över att få ha förevigat det sant nakna; människors flykt, fall och frihet.
och över att fåglarna lånar allt det där sina vingar.

kärlek,

h

image n°1 | sky circles & raven's ladder shot and mounted
in the home of interior stylist marie olsson nylander
image n°2, 3, 4 & 5 | my fine art photos raven's ladder,
history of the senses, feathers& free falling
for love warriors are being photographed and put
into the LW shop as we speak..
team | models : lina lindholm | marie olsson nylander
| mua & hair : jossi madsen
© hannah lemholt photography for love warriors

//

one of the first times i remember feeling i’m photographing
was a cold january morning six years ago.
it felt, then, that it all happened just out of the blue,
but when those fumbly photographs then formed
a series - foghorn blues - and was put together with a note in the diary,
they still had something to say, between the wings and misty pastel,
about my constant attraction to birds.

later i created a first series of self-portraits with birds
and feathers - oiseau étrange - strange bird,
life may after all at times feel, - at least for me,
- as just that, a strange bird.

several years later, i created the photograph sky circles
for love warriors. the white dove on my friend marie's back,
before we knew she was about to be fall ill.
today she's come out on the other side, after chemotherapy and
a struggle i can’t even begin to imagine the weight of,
just speechlessly admire and be vastly grateful that she won.
now she stands there, again,
with a black raven against her warrior body.

she doesn’t stand alone now.
alongside is the owl that instilled respect in us all,
with his gaze that seemed to see right through us, and perhaps
even far beyond that, during that photo shoot in scotland last autumn.
history of the senses it’s named.

there’s two owls more, flying, - and so we are back to
those misty pastels and the wings of my past.
and when i look at them now, like this, i am so.. touched.
touched by the journey from back then, in myself, since that
winter morning when it was softly foggy and i sat,
with teal sock feet under me, in an abandoned gazebo,
with the camera verdantly ready, hot chocolate steaming on the
wooden bench and jazz in the headphones.
touched by the people & creatures i get to meet and work with.
to get to eternalize that which is truly naked;
people's flight, fall & freedom.

and by that the birds are borrowing all of that, - their wings.

x,

h

här snickras det på en egen liten print shop.
den har jag velat skapa så länge och nu finns det äntligen lite tid över i kanterna.
konstnärsmammans händer kommer att finnas där,
den sista sucken av sensommarens rosor, - fotografiet wheelbarrow också,
ihop med en del andra jag valt ut. lite kaktusar och lite svartvitt.
tanken är två olika storlekar av varje tryck,
så att det går att hitta något för både små och stora rum,

så kom jag på att jag ville fråga Er vilket av mina fotografier
Ni allra helst skulle vilja se där i butiken?
det är alltid fint att få utifrån-perspektiv.
kanske har Ni sett ett fotografi här i bloggen,
eller på instagram, eller kanske bland bilderna i
min halv-portfolio borta på flickr'.

och så tänkte jag att bland Er som berättar varför just
det fotografiet, - bland Er väljer jag en som får
välja ett fine art print i present,
när butiken väl öppnar, senare i sommar.

så önska och tänk högt. vi snickrar på så länge.

kärlek,

h

p.s de fotografier jag gjort för LW
kommer att fortsätta säljas där
och inte ingå i min privata print shop

x

//

at this end my small fine art print shop is being constructed.
i've wanted to create one for so long and now
there's finally a bit of time left over for it in the corners.

my mama the painter's hands will be there,
a last sigh of the late summer roses, - the photograph wheelbarrow too,
together with some others i’ve selected.
some cacti and a little bit of black and white.
the thought is that there’ll be two sizes to choose from, of every print,
- so that there’s something for both bigger and smaller spaces.

then i came to think of wanting to ask you which of my photographs
you’d want to see as a print over in the store.
it's always beautiful to get outside perspective.
perhaps you’ve seen a photograph here in the blog,
or on my instagram, or perhaps among the photos of my
halfway-portfolio on flickr’.

i thought that out of you who puts it into words
which, - & why that photograph,
- amongst you i’ll pick one who gets
to choose a fine art print gift,
when the shop opens, later this summer.

so wish and think out loud.
we’ll hammer away in the meantime.

with love,

h

p.s the photographs i’ve shot for love warriors
will continue to be sold there
and will not be a part of my private print shop

x

för ett tag sedan tittade jag efter vilka ord folk allra mest frekvent söker efter,

här på min blogg. det var ganska underhållande, - & lite förvånande också.

bland orden högst upp på listan hamnade både smycken och smink.
smycken har jag inte tänkt, - att det är något man skulle förknippa mig med,
men de har smygit sig in både här och där, det inser jag ju nu.

det där fick mig att tänka på min farmor, som till långt över 80,
- fortfarande personifierar smycken för mig. eller smycken! med utropstecken.

hon bär alltid stora ringar över hela händerna. de där vackra med de långa fingrarna.

överdimensionerade örhängen också. sådana som hänger sig fast med all
sin tyngd och gör att örsnibbarna ser ut att ha det alltför långtråkigt.

flera halsband bär hon runt den smala halsen och armband långt upp på armarna.

när vi hade kalas som små, brukade vi kunna säga nu kommer farmor!

strax innan hon kom in ett rum avslöjade skramlandet av armband henne.

tanken får mig att le nu och påminner mig att jag för ett tag sedan

fick ett brev från 'social root' att jag blivit utnämnd till 'top jewelry influencer',

i sällskap av undersköna skapelsen rocky barnes. den tanken får mig att rodna lätt,

det ska jag erkänna. kanske har jag stått mer för det där än jag förstått själv.

och kanske har jag ärvt intresset lite från en stålgrå & silvrig farmor,

även om jag själv mest bär dem utan utropstecken.

och så var det smink. jag har själv ett lite skuggigt förhållande till just smink,

inte alls så flyktigt skimrande eller genomslinligt puderlätt som jag nog skulle önska.

dels för att jag som tonåring, av någon outgrundlig anledning

började sminka mig alltför mycket, trots att jag hade persikohyn från himlen,
som jag idag lite sorgset kan tänka, att jag önskar jag bara hade älskat.

jag tror att jag gömde mig bakom de där lagren. alltför hudlös på insidan.

dels för att jag har känslig hy, som inte alls vill ha glittriga ögonskuggor,

eller de där fransarna man sätter på, ovanpå de egna. fint var det i någon vecka

och jag var alldeles lyrisk över att slippa mascara. men sedan protesterade huden

och det var bara för mig att glömma drömmen om ständigt långa, svepande,

- & framförallt omålade ögonfransar. de finns i alla fall fångade på fotografier.

och det är just fotograferandet som i dag går som tråden som håller ihop

pärlorna och skimret, genom orden smycken och smink.

idag tycker jag att det är roligt och mer som det alltid borde ha varit.

något som kan ta fram och förhöja det vackra vi alla har.

något som kan trolla lite skimmer över skuggiga dagar och skugga där det

behövs lite djup. djupet inåt är ändå det som glittrar till i ögonen.

och både det lyckligt puderlätta & de skuggiga vrårna, - är det allra

vackraste med människor, i vilket ljus man än ser på det.

nu tycker jag att det är roligt för att jag jobbar med lilla musan,

som alltid har något nytt finurligt fint med sig i sin packning. för att jag
jobbar med magiska miss madsen, som utför tricks med sin trollerilåda på hjul.

så kanske kan jag bidra med lite tips här ändå nuförtiden, hur förvånad jag än blev.

det är nämligen attans svårt att hålla sig borta från makeup diskarna

på flygplatserna, när vi tre skiljs åt efter olika plåtningar.

så kanske ska det få skimra till lätt här ibland, få plats lite yta,

in emellan allt drömmandet, det hudlösa och det jordnära.

vad säger Ni, Ni vackra skuggor i statistiken,

kan det vara något Ni är sugna på ?

tack också för alla Era härliga tillrop på tankarna runt print shop'en !

Ni är bra fina, Ni..

kärlek,

image n°1 | little muse lina shot for fira a/w'15 | mua & hair jossi madsen

image n°2 | necklace from the upcoming fira a/w'15 collection

by favorite words i scribbled on paper, - by author sanober khan

image n°3 | dior glow maximizer primer works best in little dabs

where some light is needed & on me rather after foundation than before

| dioskin nude bb creme is the first bb creme i’ve ever tried and i find

it needs a moisturizer still dewy on the face before a swift application

(and also some minutes to look its best before some loose translucent powder)

| dioskin nude concealer i think is quite magical. just as the bb creme

it seems to actually also treat the skin, not just hide dark circles and blemishes

| the only shimmery eyeshadow i can use are those from bare minerals.

this one is beautiful nude beach - an earthy, muted pink with shine.

a tiny bit goes a long way with these shimmery shadows

image n°4 | lina shot for, - & wearing fira s/s'15 marrakech intense

little brush is handpainted for me by sara n bergman

a while back, i looked at which search words people most frequently use
here on my blog. it was quite entertaining - and a little surprising too.
among the words at the top of the list i found both jewelry and make-up.
jewelry i wouldn’t have thought one would associate with me,
but they have made their way into this space, i’ve realized.

all of that made me think about my grandmother, who, well into her 80s,
- still personifies jewelry for me. or jewelry! exclamation point.
she always wears big, bold rings all over her hands. the beautiful ones with the long fingers.
oversized earrings too. those that hang on with all their weight
and make the earlobes look like it's all a bit of a long-winded affair.
multiple necklaces she wears around the narrow neck and bracelets far up on her arms.
when we had parties as children, we used to be able to say grandma is here !
just before she entered a room the jingling of bracelets would reveal her presence.

that thought makes me smile now and reminds me that, a while ago
i received a letter from 'social root' exclaiming i’d been appointed 'top jewelry influencer',
alongside the beauteous being rocky barnes. that thought admittedly made me blush slightly.
i might have stood more for embellishments than i’ve understood myself.
and i might have inherited some of that interest from a steel gray & silvery grandmother,
although i myself mostly wear them without an exclamation point.

and then it was the word make-up.
i have a somewhat shadowy relationship with make-up.
not nearly as carefree shimmery or translucently powder light
as i would have wished it to be.

partly because i, as a teenager, for some inscrutable reason,
began wearing too much make up, even though i was blessed with a
peach perfect complexion, that i today dolorously wish i would have just loved.
i think i hid behind those layers of make-up. feeling too thin skinned.

partly because i have very sensitive skin, one that doesn’t want sparkly eye shadows,
or those lash extensions that are put on, on top of ones own. they looked amazing
for about a week and i was quite lyrical over skipping mascara.
but then my skin objected swooningly and it was just for me to forget the dream
of permanently long, dark, sweeping, - & above all, bare eyelashes.
at least they are captured in some photographs.
and it is just that, - my photography, that today is the thread that holds
together beads and shimmer, through the words jewelry and makeup.

today i think it’s something for fun and more like it always should have been.
something that can bring out and enhance the beautiful parts we all have.
something that can conjure a little shimmer over shadowy days and shade where some
extra depth is needed. the depth inside is still that which glimmer in the eyes.
and both the carefree powder light and the shadowy corners,
-are the most beautiful parts of people, in whichever light you look at it.

today think it's something for fun, because i work with the little muse,
that always has something new, inventive & lovely, in her luggage.
because i work with the magical miss madsen, performing wizardry with the
contents of her big magic box on wheels.

so maybe nowadays i can share some tips here, however surprised i was.
it is namely damn hard to steer clear of the make-up counters of the airports,
when the three of us part after different shoots.
so maybe it should get to shimmer lightly here sometimes, contain some surface,
in between all the dreaming, the thin skin and the down-to-earth.

what do you say, you beautiful shadows in the statistics,
- could that be something you’d enjoy ?

thank you also, so much, for all your glorious shout outs regarding the print shop !

you just help make my days, you lovely people..

with love,

h

vi lämnar lägenheten i den gamla vapenfabriken.

den med imponerande takhöjd men tveksamma omgivningar.

lämnar 'urban flowers' och asfalt. lämnar småfåglar som sjunger nästan maniskt;

höga på klorofyll i den glömda korridor av grönska som vårt stora sovrum angränsar till.

lämnar att ha levt i stort sett bara i den enorma sängen, som är som ett moln,

för att de andra rummen är mörka och aldrig riktigt blir hemma.

vi kommer till lägenheten i huset från slutet av 1800talet.

den med minst lika imponerande takhöjd och havet i samma kvarter.

vi har en staty, som jag funderar över om det kan vara jeanne d'arc, som står vakt,
om än med söndervittrat svärd, utanför det rum jag använder som studio.

fiskmåsarna dansar ständigt i luften och tycks berätta historier för varandra.

folk är alltid vid strandkanten och jag påminns om både bali och

hemma vid havet i sverige på en och samma gång.

det är en blandning som gör mig alldeles svag i knäna, varenda morgon,

när jag drar den tunna gardinen lite åt sidan och tittar på det turkosa vattnet.

här är fönstren sådär som på film, man drar upp dem med all sin kraft.

så stannar de där av sig själv och släpper in doft av atlanten & jasmin på sommarbris.

jag packar upp några lådor från sverige i taget. de flesta har lillasysters handstil

som skvallrar om innehållet och jag stryker över pappret och hennes

ritade stjärnor & noteringar. fina saker - packa upp!

jag berörs av varenda kartong. varsamt inslaget i silkespapper

finner jag små saker som rest med mig ända från indonesien, små lappar

med stora ord. sparade brev från vänner och bleknade fotografier av min familj.

dofter och detaljer. mängder av koppar och minnen.

varenda liten sak betyder så mycket nu, på avstånd från älskade,

- de små tingens gud.

ljuset väller in. nästan lika mjukt våldsamt som tacksamheten.

jag är given åter den där varsamheten om varje liten detalj.

har glömt hur man tog det där för givet.

det goda livet, som m säger, - Ni är så bra på det, you vikings.

lägger sådan känsla och kärlek i allt.

och jag älskar.

jag älskar takhöjden som inte ens får plats att fånga.

jag älskar alla pinalerna på nytt. parfymerna jag äntligen kan packa upp.
de olika förnimmelserna de lockar fram när jag drar in deras doft.

jag älskar att hitta vaser jag glömt att jag hade. en speciell tekopp jag saknat.

jag älskar tygerna jag valt i paris och de små trägubbarna jag valt på bali.

fast mest av allt älskar jag lapparna med ord jag trodde var borta.

hur mamma skrivit gamla glas domer - väldigt ömtåligt på en kartong.

och lillasysters stjärnor. miss bergmans vackra kort.

gamla och nya kärlekar.
och den röda tråden som nu tycks löpa genom allt,

varsamt inslaget i silkespapper. kärleken, i allt.

jag återser lilla musan och magiska miss madsen.

vi flyger till samma plats och fotograferar en höstkollektion.

jag bär med mig tillbaka deras skratt i väskan. deras närvaro och bilden

av oss alla invirade i filtar och med huvudena tätt över en liten

film på mobilen. vår värld i världen, som öppnas och stängs omkring oss,

är bara vår, vart vi än ses i världen. gamla och nya kärlekar.

ljuset väller in. nästan lika mjukt våldsamt som tacksamheten.

jag är given åter den där varsamheten om varje liten detalj.

har glömt hur man tog det där för givet.

hej då juni, hela Du var som återseendet av en gammal vän.

och jag älskar. allt jag har.

men mest av allt med allt jag har.

image n°1 | portrait of lina from the fira a/w'14 shoot

image n°2-7 | stills from home

image n°8 | work for fira s/s'16 | model : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen
music | private lawns by angus & julia stone (+ full memories of an old friend album)
details | sara has painted the color splattered foliage for me
© hannah lemholt photography

//

we leave the flat in the old arms factory.

leave the impressive ceiling hight but dubious surroundings.
leave 'urban flowers' and asphalt. leave the small birds singing almost manically;
high on chlorophyll in the forgotten corridor of greenery that our large bedroom adjoins.
leave having lived almost exclusively in the huge white bed, which is like a cloud,
as the other rooms were dark and never really felt like home.

we come to the flat in the house from the late 19th century.
come to the, - at least as impressive ceiling hight and the sea next door.
there’s an old statue, which i wonder whether it might be Joan of Arc,
standing guard with her weathered sword, outside the room i now use as a studio.
the seagulls are dancing constantly in the air and seem to be telling each other endless stories.
people are always hanging around the water-side and i am reminded of both bali
and of home by the sea in sweden, at the same time.
it's a mix that makes me weak in the knees, every single morning,
when i pull the thin curtains to the side and look at the turquoise water.

here the windows are like in the movies, you pull them up and open with all your might.
then they stay there by themselves and let in the scent of jasmine on an atlantic summer breeze.
i unpack boxes from sweden, slowly here and there. many have baby sister e's handwriting
on them, - telling of their content and i stroke the cardboard and her
drawn stars and notes. beautiful things - unpack!

i am touched by every box. carefully wrapped in tissue paper,
i find little things that’s traveled with me all the way from indonesia.
small notes with big words. saved letters from friends
and faded photographs of my family. fragrances and finds.
many teacups and more memories.
every little detail matters so much now, away from the beloved ones,
- the god of small things.

the light spills in. almost as softly violent as the gratitude.
i am given anew that caring for every little detail.
have forgotten how to take that for granted.
the good life, as m says, - you’re so good at it, you vikings.
you put such feeling and love into everything.

and i love.
i love the ceiling height that can’t even be captured in full.
i love all the objects again. the perfumes i can finally unpack.
the different sensations they bring back as i breathe them in.
i love finding flower vases i forgot i had. a special teacup i had missed.
i love the fabrics i’ve chosen in paris and the small figurines i’ve chose on bali.
though most of all i love the notes with words i thought were gone.
mama's thoughtful old glass domes - very fragile! scribbled on a box.
and baby sister e's stars. miss bergman's carefully chosen cards.
old and new loves. and the red thread now seemingly running through everything,
carefully wrapped in tissue paper. the love, in everything.

i am reunited with the little muse and the magic miss madsen.
we fly to the same location and shoot an autumn collection.
i carry their laughter back with me in my bag. their presence and an inner image
of the three of us, wrapped in blankets, tight-knit heads over a short film.
our world in the world, which opens and closes around us,
is only ours, wherever we meet up in the world. old and new loves.

the light spills in. almost as softly violent as the gratitude.
i am given anew that caring for every little detail.
have forgotten how to take that for granted.

goodbye june, all of your days were like
seeing a treasured old friend.

and i love. all that i have got.
but most of all, - with everything i’ve got.

h

de behöver nog inte mycket introduktion, - & definitivt ingen reklam.
jag vill bara visa några av fotografierna jag tog en gång
på holy smoke bbq för att det de gör är så bra.

det måste ha varit en sommardag för två år sedan, när jag återigen gått
den där promenaden på några magiska minuter, den som var allt som krävdes då
för att jag skulle nå mina tryckare för signering av fine art tryck.
den lilla trädkantade vägen var uppkörd av traktorer, inklämd mellan fälten.
jag gick i sandaler, över jord som stelnat av solen.
mellan kompakt, matt och sprucken bränd ockra,
skimrande bitar av porös elefantgrå skiffer och vita fjärilar,
som flög runt mig hela vägen, satte jag ner fötterna i det dammigt varma.
och jag skrev här sedan att det känns. det k ä n n s.

den gången berättade johan om texas. att de skulle åka och
titta på lite smokers och äta en jäkla massa kött.
känner man johan så vet man att där kommer inte den historien sluta.
och så kommer det sig att det nu finns, vad som nästan känns som en bit av texas,
inpetat uppe bland ringlande småvägar, skog & fält, i skånska bräcke.

har man någon gång i livet gett sig på ett sådant projekt, jagat efter en så stor dröm,
då vet man att det inte är gjort i en handvändning. eller som johan själv beskriver
with the stubbornness of a fool and tons of patience from my family i started
my passionate hunt. i searched for the right cuts of meat,
the right smokers and construction details, spending countless miles
on dirt tracks between various bbq shacks in texas.

hans anna, som också syns här på bilderna, är en de finaste människor jag vet.
jag kan se henne framför mig där i den glödande kvällssolen,
då holy smoke var alldeles nytt och jag skulle försöka fånga lite av andan.
vi drack kaffe i julivärmen och johan pratade om att
det kommer nog behöva byggas ut det här.
han viftade, pekade & skrattade bullrigt. plirade på anna med ett léende.
anna plirade på mig under sin stråhatt och himlade med ögonen som kanske bara
hon kan, - lugnt, glatt och med blicken alldeles full av kärlek & klokhet.

de behöver nog inte mycket introduktion, - & definitivt ingen reklam.
jag vill bara visa de här fotografierna från holy smoke för att det de gör är så bra.
för att det är lördag och då har de öppet, för Er lyckliga nog att bo nära,
eller för Er på genomresa på ringlande småvägar mellan skog & skånska fält.
från elva, - men bara till sold out. lägg på ett kol för det kan betyda klockan tre
eller ännu tidigare. det är många som diggar deras finger lickin' meats.
jag diggar både det och jagandet av drömmen, dedikationen.
och så människorna bakom. de är såna’ som känns. de k ä n n s.

fin helg,

h

location : holy smokes bbq, sweden
© hannah lemholt photography

//

a bit of a locally swedish post this one.
from in between the fields & forests of the south in my native sweden,
where this place, holy smoke bbq, - that almost feels like a small piece of texas,
is thriving, among chili culture and boatbuilders.
a lot of people are now enjoying their finger lickin' meats and should
your road lead you to beautiful kullabygden where i grew up,
this first ever swedish barbecue shack, is the place to stop for lunch
in the summer sun. but get a lazy saturday move on, they’re open
from 11 am 'til sold out, which can very well mean before 3 in the afternoon.

they truly do, in their own words, - choose all their ingredients carefully,
resulting in a charming, odd group of suppliers from around the world.
short ribs and chucks come from arkansas in kansas.
always 100% black angus, never with GMO or antibiotics.
the waguy brisket comes from australia,
- a breed of waguy and black angus strolling around freely.
the pork comes from karlsfälts farm in the south of sweden, whose
hampshire hogs grow up in a fantastic stress-free environment.

i love not only the actual finger lickin' meats,
but the chase of a dream like this, the realization & the dedication.
and then the people behind it all, my printer of fine art prints gone smoker,
- & his beautiful anna, one of the most lovely people i know.

they’re part of the things i miss about home,
- & a sure way i’d be spending some hours of my day today,
were i in those neck of the woods.

enjoy your weekend,
wherever the wind blows you,

x,

h

för ett tag sedan spenderade jag en halv dag inne i en bokaffär.

en sån' där som väl alla måste älska, där Du kan strosa runt

(och märker att Du verkligen gör det plötsligt, på riktigt. strosar.)

med Din väska lämnad i en soffa och en kaffe i ena handen

plockar Du upp böcker med andra, läser och försvinner in,

där emellan sidorna. in i andra, svällande världar.

det doftar nypressat papper och evig espresso.

det är tyst mellan bokhyllorna, men viskar om precis allt.

jag köper några av de titlar som inte vill släppa taget om mig.

och pennor, en liten zebra och en hel massa skrivböcker.

jag hade kommit att tänka på en favoritlärare jag hade i svenska.

jag har alltid tyckt om att skriva, men hon lockade fram det där även

hos de mest motsträviga i klassen. jag minns den tysta koncentrationen,

raspet av blyerts mot papper och spridda små, förvånade skratt.

händer vilande i hakor och funderande blickar, såna' där som beslöjas

och försvinner någonstans, långt bortom skolsalens väggar.

minnet av henne och hennes fantastiska lektioner,

fick mig att köpa en slags skrivbok som heter 642 things to write about.

för hon kunde ord för ord ha skrivit den del av inledningen som lyder

"I tell this story because it’s a lesson in hidden potential.

You never know what might happen.

In a single day, if you hit the right nerve, you could have something,

- maybe it’s the start of something, maybe it’s the whole thing.

And it doesn’t even have to begin with your own idea.

You just have to get creative and plunge in."

jag tar min tunga påse och hittar ut i solskenet.

letar ny skugga och finner den i en bar som just öppnat för eftermiddagen.

jag beställer ett kallt glas vitt vin och hittar

ett hörnbord där jag sprider ut de nyfunna skatterna.

jag slår upp boken med 642 saker att skriva om på måfå.

har bestämt mig för att bara skriva. inte låta det gå upp i huvudet så mycket.

det första som kommer till mig ska jag plita ner på de vita bladen

med det begränsande utrymmet & de obundna möjligheterna.

jag hamnar på nummer 56 av 642.

just den blir inte av fantasi. utan ett sant och plötsligt

ihågkommit minne, med ens uppe vid ytan.

The moment you knew you were no longer a child

i found myself suddenly sitting on a softly worn bench in a park,

instead of on a metal chair in a class room, as i was supposed to be.

it was indian summer and i think i earned my first war paint stripes then and there,

deciding; in the quiet of myself & that warm september day,

that i was dropping out of university.

svarandes, skrivandes, - var jag där igen.

med handen i hakan och blicken långt bortom väggar.

med rummet bara en penna mot papper och det inre oändligt.

jag bläddrar på måfå och skriver som förr och aldrig förr.

m hittar mig så, i en bar som fyllts med människor utan att jag märkt det.

på mitt mjukslitna träbord trängs deras blommor nu med böcker, pennor & en zebra.

i mig trängs alla de andra, svällande världarna. och jag skrattar ett förvånat skratt.

m ser på mig då, med en kärlek jag aldrig sett i ett par ögon förut.

kanske är det för att ögonen på riktigt är, inte bara den själens,

men också den egna själens, - spegel.

jag känner själv hur mina kinder blossar rosor

och hur historierna står som skrivna över hela min hud.

han läser högt dem jag skrivit ner i ord, medan eftermiddagen

blir kväll och vi rusiga på vitt vin & inspiration.

vilket är Ditt ögonblick,

då Du visste att Du inte längre var ett barn ?

kärlek,

image n°1 | work for fira s/s'13 | model : lina lindholm

image n°2 | outtake from the photo session for wheelbarrow

image n°3 | still with LW love letter pencil etc

image n°4 | work for fira s/s'15 marrakech intense

shot in amazing jardin majorelle, marrakech

model : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen

image n°5 | self portrait (LW has the bones & skulls necklace)

topic / headline | taken from 642 things to write about

by the san francisco writer's grotto

music | lazy afternoon with jackie allen

a while ago, i spent half a day inside a bookstore.

one of those which everyone must just love,

where you can stroll around

(and notice that you really do that suddenly, for real. stroll),

with your bag left on a sofa and a coffee in one hand,

picking up books with the other, reading and disappearing into,

- & in between the pages. into other plethoric worlds.

there’s a scent of newly pressed paper and eternal espresso.

it’s silent between the bookshelves, but it whispers about everything.

i buy some of the titles that just won’t let go of me.

and pencils, a small zebra and a whole lot of special notebooks.

i had come to think of a favorite teacher. my swedish teacher as a teenager.

i have always loved to write, but she brought that lust out, even from the

most recalcitrant of the class. i remember the silent concentration,

the sound of lead scraping onto paper

and the scattered, surprised & private chuckles.

hands resting in chins and musing gazes, those that are veiled

and disappear somewhere, far beyond the classroom walls.

the memory of her and her wonderful classes

got me to buy a sort of notebook named 642 things to write about.

for she could have, word for word, - written the part of its

prologue which reads

"I tell this story because it’s a lesson in hidden potential.

You never know what might happen.

In a single day, if you hit the right nerve, you could have something,

- maybe it’s the start of something, maybe it’s the whole thing.

And it doesn’t even have to begin with your own idea.

You just have to get creative and plunge in."

i take my heavy shopping bag and find my way out into the sunshine.

i’m looking for new shade and find it in a bar just opened for the afternoon.

i order a glass of chilled, white wine and find a corner table

where i spread out all those newfound treasures.

i open the book with 642 things to write about at random.

have decided to just.. write. not to let it go up in my head so much.

the first thing that comes to me i will jot down, on the white sheets of paper

with the limited space and the unbound potential.

my browsing lands at number 56 of 642.

that particular one turns out to be not of imagination,

but of a true and suddenly remembered memory,

immediately brought near the surface.

The moment you knew you were no longer a child

i found myself suddenly sitting on a softly worn bench in a park,

instead of on a metal chair in a class room, as i was supposed to be.

it was indian summer and i think i earned my first war paint stripes then and there,

deciding; in the quiet of myself & that warm september day,

that i was dropping out of university.

answering, writing, i was there again.
with my hand in my chin
and a gaze disappearing somewhere, far beyond the walls.
with the room turned into only lead against paper and the inward infinite.
i browse pages at random and write as i did before, and never before.
m finds me like that, in a bar now filled up with people, without me noticing.
on my softly worn wooden table, their flowers crowds with books, pencils and a zebra.
in me, crowds all the other, plethoric worlds. and i let out a surprised chuckle.
m looks at me then, with a love i've never seen in a pair of eyes before.
perhaps that’s because the eyes really are, not only that soul’s,
but also ones own soul’s, - mirror.
i can sense myself how my cheeks are blushing roses
and how the stories are all as if written all across my skin.
he reads aloud only the ones i’ve written down,
as the afternoon become evening
and we become intoxicated with white wine & inspiration.

what is your moment,
- the moment you knew you were no longer a child?

with love,

h

jag vaknar sent efter en natt av flera vakna stunder.

en stund var av att dra undan den tunga gardinen för att se havet i månljus,

för att se om det faktiskt ens finns en värld kvar, utanför det sömnlösa sovrummet.

en stund var av att dricka vatten i köket på nakna fötter, i sällskap av ett annat nattdjur,
den svarta grannkatten, balanserande på stenmuren mot musikerns innergård.

en stund av att leta efter en penna i dunklet. skriva ner det som väcker.

en stund var att se på en sovande och tillslut hitta ro mot hans hud.

jag vaknar sent. till earl grey, mörkt bröd rostat på gasspisen, perfekt nötig ost

och mjuk plommonmarmelad. pratar med lillasyster med
marmeladklistriga fingrar mot telefonen och undrar
om hon skrivit något?

ja, nu nyss, svarar hon och jag skyndar dit.

och som den gör nuförtiden, plötsligt & när jag som minst anar det,
- intar den mig fullkomligt. saknaden.

lillasysters magiska köksfingrar, mamas & papas gröna.

trädgården jag nästan kan befinna mig i om jag blundar. bella under stråhatt.

att hon på något märkligt vis ärvt precis mina färger.
familj. det enda så familjära att det finns inkapslat i huden.

jag lånar musiken, också den familj. spelar den högt.

tänker först att jag skulle ju inte skriva så mycket i dag.
följt av strunt samma vad Du skulle, lemholt!
släpp allt det där och hur Du känner Dig intrasslad i språket.

jag vill dela med mig av det fortsatta sorterandet av de räddade,

men kraschade hårddiskarna. det där som låg glömt

och nu spiller vilt ur mappar med konstiga namn och fel datum.

mina fotografier, texter, ögonblick.

idag för att, - även om det började i melankoli,
så intar det mig sedan, lika plötsligt och lika fullkomligt.
lyckan. tacksamheten. för att jag saknar.

för allt som fortfarande finns kvar, - & ska komma.

för alla de ögonblick jag fått och ska få.

för att jag påminns att jag är här, jag existerar.

jag är ung och jag är lycklig. när jag igen läser orden

and if these pictures have anything important

to say to future generations, it's this;
i was here. i existed. i was young, i was happy
and someone cared enough about me in this world
to take my picture. *

jag vill också säga, - och jag bryr mig inte ett dugg om ifall det är för naket,
eller för marmeladklistrigt, - att om Ni ibland är lika hårda
mot Er själva som jag kan vara,
släpp jag skulle ju eller om det är jag skulle ju inte. släpp taget.
vi är här n u. och fler dagdrömmar och sömnlösa nätter ska komma.
tänk när man kan komma på, igen, att detär själva miraklet.

nu har jag sorterat färdigt för i dag.
i både mappar och känslor.
nu ska jag göra lite mer te med honung och arbeta vidare
med kommande bilder. fler fångade ögonblick.

kärlek från en fortfarande i nattlinnet,

h

image n°1 | an extra that was never used for fira s/s '15 |
ring is lovely sophia cockatoo - for good luck
image n°2 | one that sneaked in that is actually an upcoming one
for fira a/w '15
image n°3, 4, 5, 7, 8 & 9 | all from the morocco shoot for
fira s/s '15 marrakech intense | model : lina lindholm |
mua & hair : jossi madsen
image n° 6 | sanober khan quote i printed on an old envelope
music | dune by christophe goze | thank you for the reminder, emma
* | quote from the movie one hour photo
© hannah lemholt photography

//

i wake up late. after a night of many moments awake.
one of those moments was of pulling aside the heavy curtain, to see the sea in moonlight,
to see if the world still even exist, outside the sleepless bedroom.
one moment was of drinking water in the kitchen on naked feet,
in the company of another nocturnal animal, - the neighbours pitch black cat,
perched on the stone wall against the musician's inner courtyard.
one moment to look for a pencil in the obscure light. write down what stirs.
one moment was watching one asleep. and finally find peace against his warm skin.

i wake up late. to earl grey, dark bread toasted on the gas stove,
wonderfully nutty cheese and soft plum jam.
talking to baby sister e with jam-sticky fingers against the phone,
wondering if she had written something?
yeah, just now actually, she answers and i hurry over there.

and as it does nowadays, suddenly and when i least expect it,
- it seizes me completely. the missing.
baby sister e's magic kitchen fingers, mama's & papa's green ones.
the garden i can almost transport myself to, if i close my eyes.
bella in a straw hat. the fact that she, in some strange way,
has inherited exactly my colors.
family. the only thing so familiar that it is embedded in the skin.

i borrow the music, that too family. i play it loud.
thinking at first that i wasn’t going to write much today.
followed by never mind what you should, would, could, lemholt!
let go of all of that all that and how you feel entangled in the language.

i want to share with you more of the continuous sorting thru
the rescued, but crashed hard drives. that which lay forgotten and are
now spilling wildly out of folders with strange names and wrong dates.
my photographs, texts, moments.

today because, - even if it started in melancholy,
it seizes me, just as sudden and as completely.
the happiness. the gratitude. because i have people to miss.
for everything that still remain, - and everything to come.
for all the moments i have received and will receive.
because i am reminded that i am here, i exist.
i am young and i am happy, when i read the words again;

and if these pictures have anything important

to say to future generations, it's this;
i was here. i existed. i was young, i was happy
and someone cared enough about me in this world
to take my picture. *

i also want to say that, - and i don’t care at all if it’s too
naked or too jam-sticky, - that if you are sometimes
as hard on yourself as i can be at times,
let go of the i should have or the i shouldn’t have. let go.
we are here n o w. and more daydreams and sleepless nights will come.
imagine one can remember, again, that that is the miracle.

now i’ve done enough sorting for today.
thru both folders and feelings.
now i'll go make some more tea with honey and
work with photographs to come. more captured moments.

with love from one still in her nightdress,

h

x

sommaren som regnade bort. kanske ska den minnas så, det här året.

fast den har guldkanter också, mot allt det mullrande mörkgrå.

vi har nyss flyttat in i det här sekelskifteshuset,

med de stora rummen och overklig takhöjd, stuckatur och korridor.

jag sitter, när jag behöver fästa blicken längre bort än på datorns skärm,

på den långa puffen i hallen, med fönstret uppdraget, en kopp te & grusiga ögon.

musik fyller innegården och jag undrar om det är pink floyd's david gilmore,

grannen, som delar med sig mellan murarna. katten lyssnar också.

och som jag njuter av det där att inte veta vad för toner som ska komma näst,

när någon annan väljer takten eller komponerar klangfärgen.

och det är alltjämt mullrande mörkgrått, men med gulkdkant.

jag arbetar mest. har aldrig varit så blek en sommar.

sneglar på vännens instagram bilder från maldiverna och kan knappt ta in det.

längtan efter nakna fötter i sand liksom väller in över mig.

hon skickar bilder där hon kisar mot mig och skickar pussar med pepparkaks-hud.

herregud. sparka med brunbrända, perfekt vitt sandiga fötter,

på en likblek som ligger, whaj dånt jo svarar jag.

men jag ler från öra till öra. hon dricker vattenmelon-juice för mig,

min favorit från våra resor till bali, - & skickar med ett skål för Dig, honey !

då är det enkelt att tycka att regnet mot badrumsfönstret är som om på beställning,

för att in emellan arbetet ligga i långa skumbad med levande ljus omkring.

jag njuter av det där att inte veta vad för toner som ska komma näst,

när någon annan väljer vyer eller klurar ut kompositionen.

och det är alltjämt mullrande mörkgrått, men med guldkant.

vi har inte ett enda bord men ungefär trehundraelva flyttkartonger.

jag har också en hel massa linnegardiner över från när jag bodde i studion mellan fälten.

så jag ställer tre eller fyra flyttkartonger på rad, på olika ställen i lägenheten

och draperar linne runt och knyter på kortsidorna.

you're a magician, baby ! ler the spartan fascinerat uppifrån en stege

och fattar liksom inte riktigt hur fint det är att han alltid verkar tycka att

jag är något slags magiskt väsen och alltid förvånar mig med hur han ser på saker.

och som jag njuter av det där att inte veta vad för toner som ska komma näst,

när någon annan ser med sin syn eller målar med så andra färger.

och det är alltjämt mullrande mörkgrått, men med guldkant.

och med en hel massa kärlek,

image n°1 | portrait from the shoot for upcoming fira a/w '15
model : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen

images n°2-6 | everyday stills from home

the summer that was washed away by rain. maybe that’s how it’ll be remembered, this year.

though it has golden linings too, against all that rumbling dark grey.

we have just moved into this fin-de-siècle-house,

with the large rooms & incredible ceiling hight, stucco & corridor.

i sit, when i need to fix my gaze on something farther away than the computer screen,

- on the long ottoman in the hallway, with the window pulled up, a cup of tea & tired eyes.

music fills the courtyard and i wonder if it is pink floyd’s david gilmore,

the neighbour, who’s sharing between the stone walls. the cat listens, too.

and how i enjoy the not knowing what tones will come next,

when someone else chooses the pace or compose the tone-colours.

and it is still a rumbling dark grey, but with a golden lining.

most of all i work. have never been so pale any summer of my life.

i glance at my friend’s instagram photos from the maldives

and can hardly take it in. the longing for naked feet in sand surges into me.

she sends pictures where she’s squinting at me, sending kisses with gingerbread skin.

jesus ! kick with tanned, perfectly white sandy feet,

on someone deadly pale when they are down, why don’t you. i reply.

but i smile widely. she’s drinking large watermelon juices for me,

my favourite from our trips to bali, - and sends here’s to you, honey !

it is easy then, to find that the rain against the bathroom window is as if arranged,

for the in-between-work-lying in long bubble baths with candles all around.

and how i enjoy the not knowing what tones will come next,

when someone else picks the views or figure out the composition.

and it is a still a rumbling dark grey, but with a golden lining.

we don’t have one single table but about threehundredandeleven moving boxes.

i also have a whole lot of linen curtains to spare from when i lived in the studio between the fields.

so i put three or four moving boxes in a row, placed in various ways in the flat

and drape linen around, tie the ends of the short sides.

you're a magician, baby! the spartan smiles, fascinated from the top of a ladder

and doesn’t even know how beautiful it is that he always seems to think

i'm some kind of magical creature and always amazes me with how he sees things.

and how i enjoy the not knowing what tones will come next,

when someone else shares their outlook on things or paint it with such different colours.

and it is a still a rumbling dark grey, but with a golden lining.

and with a whole lot of love,

jag hade låda efter låda fylld med vykort & fotografier, tidningsurklipp & printar
och en stycken mosaikbård som jag inte var alldeles förtjust i,
på den fina lilla gästtoaletten här i nya, gamla lägenheten.
det var därför art for mosaics blev till,
med 20 minuter och en rulle washi tejp till hands.
kom in, - den är stor nog att trängas två på, minst..

runt, runt, överallt där bården fanns på ett ungefär, tejpade jag upp bilder.
eget arbete, vykort från runt i världen och vackra tidningsurklipp.
här är ju fantastisk takhöjd med stuckatur överallt
och alla fönster är de där magiska jag tjatar på Er om,
för att jag är så barnsligt förtjust i att de dras upp, som på film.
vaskar, toaletter och kranar är gamla och fina,
men vi hyr bara än så länge, så då får man hitta på
tillfälliga lösningar där man vill göra det till mer sitt eget.
till och med kroken jag inte gillade toppen på tejpades för, med mästaren
roversi's vackra fotografi, för att följa linjen runt i rummet
men ändå kunna använda till de där halsbanden som åker allra mest av och på.
till sist kom koushi lampan upp, med hjälp av lite klättrande och
nu är jag där inne, på gästernas toalett, mer än jag egentligen behöver.

ingen hjärnkirurgi till förändring direkt.
men konst kan vara många saker. det tycker jag är fint.

med en hel massa kärlek,

h

image n°1 | the gold turban comes on when i need some flair - from beyond retro
image n°2-6 | details from a favourite little room | bought the mark eden schooley koushi lamp
at artilleriet - if you’re in the uk lovely bodie and fou sell it too |
image n°7 & 8 | extra portrait from morocco for fira s/s '15 marrakech intense |
all spell and the gypsy collective for kiss johanna look book la belle heir |
model : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen
© hannah lemholt photography

//

i had box after box filled with postcards & photographs, newspaper clippings & prints
and one mosaic border that i wasn’t too fond of, in the beautiful little guest toilet
here in the new, old flat. and that’s why art for mosaics came to be.
20 minutes and a roll of washi tape at hand.
come in - it is big enough to crowd two people, at least..

round and round, roughly wherever the border was,
i simply taped up images. my own work, postcards from around the world
and beautiful newspaper clippings that i’ve saved.
we have an amazing ceiling height with stucco throughout
and all the windows are those lovely ones i keep hassling you about,
just because i'm childishly fond of that they pull up, like in the movies.
the sinks, the closets & the faucets are old and beautiful,
but we only rent this place so far and that makes for having to find
temporary solutions, that make it all more one’s own.
even the old hook i didn’t like the tip of, i covered, with the master,
- roversi’s beautiful photography, - to follow the line around the room
but still be able to use for those necklaces that come on and off the most.
finally the koushi lamp shade went up, with some wobbly climbing
and now i’m in there, in the guest bathroom, more than i really need to.

it’s not rocket science, this make over.
but art can be many things. and that’s beautiful to me.

with love,

h

x

jag packar upp någon flyttlåda varje dag.

det är märkligt, tänker jag, - att jag har så mycket strandfynd.

jag sorterar snäckor och skal i högar. sorterar minnen.

minns att jag i mina första flickrum alltid hade strandfynd omkring mig.

enorma vippor av strandråg som jag hängt på väggen.
sjöborreskal i urblekta regnbågsfärger fyllde en stor skål.
dem hade jag tagit med mig som någon slags greklands-gisslan efter
att ha stuckit mig rejält på en av de levande varianterna.

jag hade hela vänstran full av svarta, långa taggar, när jag hävt mig upp
på en klippa efter att ha dykt efter skatter.
de vackra, väderbitna, gamla fiskegubbarna i hamnen plockade taggar och
grillade sedan den skyldiga och ett gäng andra,
med citron, åt oss den kvällen.

jag tvingar mig att sortera i de kraschade hårddiskarna en stund varje dag.
det är inte konstigt, tänker jag, - att jag längtar efter semester.
fotografier från plåtning i marocko trängs med mängder av bilder från bali.
sand. strand. pepparkakshud. och så den där friheten,
den som har något väldigt vackert, sensuellt över sig och som verkar vara
reserverad för när man har spenderat så pass mycket tid i tunna klänningar, barfota,
att huden hunnit mörkna mjukt & själen ljusna kraftfullt.
jag lägger det här, för Er att dela, medan jag återigen tänker på
detta mitt arbete, detta liv som blivit; alla dessa vackra ögonblick.
jag hanterar dem varsamt,
samlar dem som skatter i mellanrummen mellan snäckorna.

tackar om och om igen, - ut i det inte så tomma intet.

och så går jag ständigt barfota, på de där mattorna

som jag så förbenat gärna vill riva upp,

för att ta fram lägenhetens beautiful bones.

och så är väl även detta någon slags barfota resande,

i livet.

med en hel massa kärlek,

image n°1 | selfportrait from this morning
image n°2 | some of all those shells collected on a straw hat
image n°3, 4 & 5 | my little muse shot in morocco this winter for the
look book marrakech intense - fira s/s '15 | mua & hair : miss madsen
© hannah lemholt photography

//

i unpack one or two moving boxes every day.
it’s strange, i think to myself, - that i have so many beach finds.
i sort shells and corals in piles. i sort memories.
remembering that in my rooms as a child, i always had beach finds around me.
armfuls of huge lyme grass hung on the wall.
sea urchin shells in faded rainbow shades filled a large bowl.
i had brought them with me as some kind of greece-hostage,
after getting stung quite heavily on one of the living versions.
i had my whole left palm full of black, long spines, after having heaved
myself up on a rock after diving for treasures.
the beautiful, weathered, old fishermen in the port, picked spines and
then barbequed the guilty one and a bunch of others
in lemon for us that night.

i make myself sort thru the crashed hard drives for a while every day.
it’s no wonder, i think to myself, - that i long for a holiday.
photographs from the shoot in morocco crowds with a multitude from bali.
sand. beaches. gingerbread skin. and that certain freedom,
that has something very beautiful and sensual about it,
- showing in the eyes and that seems to be reserved for
when you have spent enough time in sheer dresses, barefoot,
- & the skin’s had time to softly darken
and the soul to forcefully lighten.
i put it here for you to share, as i, yet again think of
this job of mine, this life that has become;
all those beautiful moments. i handle them gently,
collect them like treasures, in the space between the shells.
i say thank you, again and again, - out into the not so thin air.

and then i walk barefoot constantly, on these carpets
that i so desperately want to tear out,
to reveal the flats beautiful bones.
and so this too, is some sort of barefoot travel,
of life.

with a whole lot of love,

h

x

jag har blivit nykär i kardemummakaffe.

det har åter blivit en stillsam ritual i min dag, om än smått

våldsam i det att de små fröna ska ur sina kapslar

och sedan slås sönder i stenmorteln. men doften. doften.!

mina dagar är ganska stillsamma, de när jag är ensam hemma och arbetar.

lägenheten är bara lågmäld jazz eller klassisk musik ur högtalarna,

ljus som brinner i långa lågor och dämpade rum med tunga gardiner.

allt det som sprakar pågår inuti och ut i fingrarna, - in i bildarbetet.

jag tycker om att dela de där små stunderna då jag kommer upp till ytan nu.

allt är lite omvänt kanske. att stormen pågår där nere i djupen

och ovanför, utanpå, är det alldeles, alldeles spegelblankt.

ett paket väntar plötsligt utanför dörren. mitt i bryggandet.

ett buret med knastrande röst över den lite gammaldags intercom-telefonen.

i’ll buzz you in, svarar jag på barfota fötter, letar nyckel

och tänker herregud, vad har jag på mig? h a r jag något på mig?!

dustern behöver bara svepas om lite,

så är det anständigt nog att öppna för den som bär paket.

jag måste se ut som ett yrväder, ler jag inåt och mot henne utanför,

medan jag skriver på den där märkliga plattan som det är stört omöjligt
att få till något ens likt sin riktiga signatur på.

enjoy the day, my love säger hon

och försvinner lika snabbt som hon kom.

jag tänker för hundrade gången hur fina de är här,

helt naturligt, i sitt tilltal till främlingar. även sådana som

måste se ut som om allt inte står helt rätt till i huvudet,

alternativt sysslar med suspekta experiment i skum belysning.

ur paketet ramlar ett kort. jag älskar Dig. e.

fint är det när bara första bokstaven, eller handstilen egentligen,

avslöjar för en vem något är ifrån. nu en lillasyster.

jag vet inte varför jag ens blir förvånad att hon hittat något jag

hett önskar mig, utan att jag ens visste om det själv.

en av mina absolut favorit-fotografer, sally mann,

har precis gett ut en biografi, som jag alldeles missat.

jag kan inte låta bli att bläddra lite direkt och falla in i språket.

men så stillar jag mig, gör färdigt kardemumma kaffet,

tänder ett ljus som doftar solmogen tomat, - & mjukt syrliga svarta vinbär
och drar upp benen under mig i den linneklädda fåtöljen i köket.

jag har blivit nykär i kardemummakaffe. och en fotograf.

det har åter blivit en stillsam ritual om dagen,

att mala kryddor och pausa i arbetet med en bok i köket.

har någon av Er läst de här memoarerna?

jag ska återkomma med tankar när mina,

just hold still - ritualer, är över.

med kärlek,

beautiful magazine is bare with stunning cover photography
by gabriela celeste | linen & lace is towel from the new LW range |

book is hold still - a memoir with photographs by sally mann

| thank you, beloved baby sister e |

the portrait is of my little muse lina lindholm - a sneak peek

and an extra from the upcoming fira a/w '15 look book

the lovely twist on a fishbone braid is by magic miss madsen |

music is favorite my little brown book with duke & coltrane |

little graphite & aquarelle clovers are made for me by

amazing friend & illustrator sara n bergman

i have fallen in love, all over again, with cardamom coffee.

it has once again become a still ritual of my day,

albeit a bit violent in that of the small seeds being crushed

in the stone mortar. but the scent. the scent.!

my days are pretty tranquil, those of me home alone, working.

the flat is all quiet jazz or classical music from the speakers,

candles burning in long flames and muffled rooms with heavy curtains.

all that sparkles is on the inside, out thru the fingers,
- & into the photographic work of editing.

i really like sharing now, those simple moments of coming up for air.

everything is a little in reverse perhaps. in that the storm is going on down there

in the depths. and above, on the surface, it is entirely still. a lake placid.

a parcel awaits suddenly on the doorstep. in the middle of brewing.

one carried on a crackling voice over the somewhat old-fashioned intercom.

i'll buzz you in, i answer on naked feet, key searching, thinking,

jesus, what am i wearing ? i a m wearing something, aren’t i ?!

the duster just needs to be wrapped around me a little,

to be decent enough for opening the door to the one carrying parcels.

i must look like a madcap, i smile inwardly and towards her,

as i write on that strange digital clipboard, where it is perfectly impossible

to get something even remotely resembling your real signature down.

enjoy your day, my love, she says

and disappear just as quickly as she came.

i think to myself, for the hundredth time, how beautiful they are here,

so naturally, - in their speaking to strangers. including those who

must look as if they lost at least half their marbles,

alternatively is engaged in dubious experiments in dim lighting.

out of the package falls a card. i love you. e.

how lovely it is when only the first letter, or handwriting really,

- reveals to you who something is from. this time a little sister.

i don’t know why i’m even surprised that she has found

something i feverishly desire, without even knowing it myself.

one of my absolute favourite photographers, sally mann,

has just published a biography, which i’ve completely missed.

i can’t help but flip some of the pages right away and fall into the language.

but then i calm down, finish making the cardamom coffee,

light a candle that smells of sun ripe tomato, - & softly tangy blackcurrant

and pull my legs up under me in the linen-covered armchair in the kitchen.

i have fallen in love, all over again, with cardamom coffee. and a photographer.

it has, all over again, become a still ritual of my day,

to grind spices and pause from work with a book in the kitchen.

have any of you read these memoirs?

i'll return with thoughts when my, hold still - rituals are over.

with love,

medan jag börjar arbeta i dag lyssnar jag på en podcast.

de pratar om bali och jag påminns om de mappar jag,
i mitt fortsatta sorterande av kraschade hårddiskar,
satt och log över innan helgen. tänker att de får bli nästa
att dammas av och tas fram i ljuset för er.

varje fil, felmärkt och felplacerad är nu som att öppna ett kuvert

som man vet kommer att innehålla ett brev från någon saknad.
allt kommer tillbaka när fotografierna och orden vecklas ut

och plötsligt blir man påmind
om deras drag, deras språk, om stunden, med full kraft.

just de här fotografierna är från 2013
- & några av våra allra första resor till gudarnas ö.

många av er har sett de flesta av de här fotografierna innan,
men ni är också så många nya här, vilket är fantastiskt i sig.

och de här fotografierna, en bråkdel av alla bilder från bali,
stunderna & upplevelserna som de är sprängfyllda av,
äger en så stor del av mitt hjärta att ska man veta något om mig,
då måste detta vara med. deras drag, deras språk.
alla är dem små blå kuvert som vecklar ut hela världar.

jag har inte fotograferat produkter åt love warriors i år

(utöver den foto konst jag gör exklusivt för dem så klart),

så bali-längtan är svårare än någonsin. 'krigarnas' resor dit har

varit något alldeles visst, något som är mycket svårt att sätta ord på.

jag har försökt här och där men det är som med alla riktiga kärlekar,

svåra att berätta om när precis varenda klichée plötsligt är sann.

det är en kärlek jag aldrig kommer glömma så länge jag lever,

men också hoppas att vi får återse tillsammans snart igen.

det är en kärlek så stark att vi glömde våra rädslor,

- & att vi ens någonsin hade några.

en kärlek som fått oss att se annorlunda på oss själva,

som ställt och besvarat varenda fråga.

så klarnar det, som det så ofta gör när det sorteras,
läggs på plats och också ses tillbaka på,
att ja, precis så är det. ska man veta något om mig
då måste det här vara med. bali. blåbär och vanilj ljuset.
precis som min tidiga ungdoms nätter. och the blues.
den som jag ofta slås av att ni är så många som verkar kunna
både läsa, - & förstå förvånansvärt väl,
mellan mina rader och bortom de blå tonerna i bilderna.
den melankoli som också förutsätter den
totala kärleken till livet.

ni som varit här sedan länge och kan läsa mellan raderna,
- & alla ni nya som precis börjat dechiffrera mitt språk,
tack för att ni är här och för alla fantastiska mail på sistone.
tänk gärna högt, jag tycker så mycket om era ord.
och fråga om ni undrar något. nyfiken ska man alltid vara.

med kärlek,

h

wardrobe is from love warriors
with the exception of my old savannah duster from spell
in image n°9 and the blue kimono in image n°11
model is amazing friend & eternal travel companion
sara n bergman with the exception of the ones where
i happened to stick myself - image n°8, 11 & 12
(thank you for clicking the shutter there, emma & sara)
peace sign is handpainted for me by sara
© hannah lemholt photography

//

as i start working this morning, i listen to a swedish podcast.
in this episode they talk about bali and i am reminded of the folders i,
in my continued sorting of crashed hard drives,
sat and smiled over before the weekend.
now thinking that they’ll get to be the next
to be dusted off and brought out into the light for you.

each folder, mislabelled and misplaced,
is like opening an envelope you know will contain
a letter from someone you miss.
everything comes back to you, when the photographs
and the words unfold. and suddenly you are reminded of
their features, their language.
reminded about the moment, with full force.

these photographs are from 2013,
- & some of our first trips to the island of the gods.
many of you have seen most of these photos before,
but you are also so many new readers here,
which is amazing in itself.
and these photographs,
a fraction of all my photos from bali,
the moments and experiences that they are infused with,
possess such a large part of my heart,
that are you to know me, this must be part of it.
their features, their language.

they’re all little blue envelopes
that unfolds entire worlds.

i haven’t photographed products for love warriors this year
(in addition to the photo art i make exclusively for them, of course)
so the bali-longing is more severe than ever.
the 'warrior' trips there have been something truly special,
something that is very difficult to put into words.
i have tried every now and then, but it's like with any real loves,
hard to talk of as just about every klichée suddenly is true.
it is a love i will never forget for as long as i live,
but also one i hope that we’ll get to see again together soon.

it is a love so strong that we forgot our fears,
- & that we even ever had any.
a love that has given us a different view of ourselves.
one that asked and answered every question.

and so it is clarified, as so often is when things are sorted,
put in their place, - & also looked back on,
that yes, that’s it.
if you are to know me, this must be part of it.
bali. the blueberry and vanilla light.
just as with the nights of my early youth.
and the blues. the blues that i’m often struck by how you are
so many that seem to be able to both read,
- & understand surprisingly well,
between my lines and beyond the blue tones of the pictures.
the melancholy which also requires the
total love of life.

for you who’s been here a long time and can read between the lines
and for all you newcomers who’s just begun to decipher my language,
- thank you for being here
and also for all your beautiful e-mails lately.
think out loud, i much love your words.

and ask if you have questions.
curious, one should always be.

with love,

h

SOME SAY LOVE

COVETED COLLAPSE

WALK UNAFRAID

LA BELLE HEIR | VOL.1 A HERITAGE

LOST IN THE LIGHT

LA BELLE HEIR | VOL.2 A SILENT BELIEF

URBAN FLOWERS

FROM the FORGOTTEN FILES

THE BIRDS

THE PRINT SHOP ISSUE

SKIN DEEP

JUNE | MEMORIES OF AN OLD FRIEND

HOLY SMOKE

NO LONGER A CHILD

FROM the FORGOTTEN FILES | DAYDREAMER, MOONWRITER

GREY SKIES, GOLDEN LININGS

ART FOR MOSAICS

BAREFOOT TRAVEL

HOLD STILL

FROM the FORGOTTEN FILES | BALI BLUES